Imorgon börjar den på riktigt.
Jag arbetar.
Micke arbetar.
Tove ska vara på förskolan sin första hela dag.
06:30 till 16:30...
Det låter så länge och jag oroar ihjäl mig.

Idag har jag lagat mat till resten av veckan, så att det bara är att ta ut och värma till kvällen.
Har letat fram extra kläder till Tove. Förmodligen tar jag med mig alldeles för mycket kläder till henne. Men hellre det.

Försöker även lösa logistiken på morgnarna hädanefter.
Vem tar nätterna, vem tar morgonen.
Jag skjutsar till dagis, Micke hämtar...

Märks det att jag måste ha full kontroll. Planering in i minsta detalj.
Men sån är jag.

Jag vägrar låta kvällarna med familjen bli ett enda kaos, när det är så få värdefulla timmar vi har tillsammans på vardagarna.
Om jag försöker få till ett bra flyt, så kan vi alla koppla av och njuta av varandra.

Men vi kommer inte ifrån att det kommer att bli långa dagar för Tove.
det jag kan trösta mig med är att hon sällan behöver gå hela veckor, eftersom jag har ett varierande schema.
Så långa dagar, men mindre dagar.

Däremot så tror jag att hon saknat sina kompisar, så hon kommer bli överlycklig imorgon.

Men det är min första, absolut första lämningsdag och jag har ont i magen.....

Hur mycket jag än försökt övertala mig själv att det kunde vara skönt med lite egentid...
Det är inte ett dugg roligt att fira påsk utan Mikael.

Så ett halvt glas vin senare och några bitar choklad, så säger jag nu gonatt...
kl 21:00 en påskaftonskväll....

till personen som sitter i kassan på ICA, Coop, Hemköp m.m...
Söker ni ögonkontakt, kanske kostar på er ett leende ibland?!

Jag blir så förundrad över hur en del, absolut inte alla, kan bete sig i just kassan. Som personen bakom kassan så får jag uppleva hur vuxna människor helt enkelt inte kan, eller tycker att de inte behöver ha lite normalt hyfs och vett i kroppen, inte till en sketen kassörska.

Inte nog med att bli bemött av tystnad, så kan man lika gärna få sig lite obefogat ovett för att personen mittemot haft en urusel dag och behöver trycka till någon annan för att må lite bättre.

Men ok, jag vet att det finns mycket sura kassörskor också. De finns överallt. De är fel människor på fel plats och jag blir lika upprörd över dessa när jag själv är kund.

Och jag vet, att man är stressad efter jobbet, innan jobbet, på lunchen. Man är trött, vill bara hem...varför ska man då orka sig på att säga hej och tack till en obetydlig kassörska?!

Jo, för att det tillhör vanligt hyfs att säga hej om någon hälsar på er. Faktiskt.

Och leenden är gratis. Ett trevligt bemötande kan faktiskt göra stor skillnad för mottagaren.
Likväl som ett otrevligt bemötande kan förstöra en hel dag.

Så tänk på det, nästa gång du står i kassan i affären.
För hon/han som sitter där är också en helt vanlig person, som kanske har en rutten dag, som är jättetrött och ett hej ifrån dig, kanske kan göra skillnad.

Men vad kul att du fortfarande hittar till min blogg, trots min urusla uppdatering av den.
Jag har tänkt att det ska bli skärpning nu.
Små inlägg kan jag faktiskt ta mig tid till här och var.
Behöver ju inte skriva långa uppsatser hela tiden, det var lite det som gjorde att bloggen legat på is ett tag. Prestationångesten :)

Önskar dig och de fåtal som faktiskt läser mitt nonsens :) en mycket, mycket trevlig påsk!!!

Innan jag fick Tove, så var jag en väldigt stressad människa.
Jag hade ofta svårt att hantera min inre stress, på jobbet och utanför.
Jag skulle vara överallt, tog på mig alldeles för många arbetsuppgifter som i slutändan bara blev halvdant gjorda.
Jag skulle vara så himla duktig, jämt.

Sen kom Tove och livet slog runt.
Stress fick en helt ny innerbörd.
Jag har utvecklat både ögon i nacken och ett sjätte sinne för att kunna ligga steget före hela tiden.

Att uppfostra ett barn, att finnas tillhands, att vara en bra förälder, att kunna njuta av stunden. Det är bara ett fåtal av de "arbetsuppgifter" man har som förälder.

Jag har nu återgått till arbetet efter mammaledigheten och visst, det är fortfarande mycket att göra, jag springer på väldigt många bollar, men jag gör det med ett lugn inombords. För jag fixar det. Stressen. Med ett leende tillochmed. Jag trivs med ett högt tempo, har alltid gjort. Viss stress kan jag tycka är bra.
Och jag har nu kommit till den punkten i mitt liv att jag inser att det "bara" är ett jobb. Ett jobb jag tycker mycket om, trivs med, men själva insikten i sig, gör att jag nu gör ett bättre jobb än innan. Jag jagar inte upp mig, jag tar tag i arbetsuppgifter med glädje och jag klappar mig sjäv på axeln när jag är klar.

För hur det än är, det viktigaste jobbet jag har, är att vara mamma. Mamma till Tove.
Och jag tänker djärvt påstå att det tuffaste jobbet av dom alla är ändå att vara förälder.

Det är inte bara min lilla bebis som vuxit och utvecklats enormt under det gångna året.
Jag är en helt annan människa nu. Iallafall inombords.

Så var vi redo för att skola in vår lilla snutta på förskolan.

Men säg den lycka som varar, två dagar fick vi, sen blev det kräk-kalas utan dess like här hemma.
Tove var först ut med ett helt dygn av kräkningar. Inte ett dugg fick hon behålla, inte ens vätska fick vi i henne. Precis när vi var redo att åka upp till sjukhuset eftersom vi var rädda för uttorkning, så sov hon sig igenom en hel natt, på morgonen efter hinkade hon bokstavligen i sig mängder av vatten, sen gick det fort framåt, efter ett par timmar fanns det inte ett tecken kvar av den tidigare magsjukan.

Lugnet infann sig, för ett tag, till nästa natt, då det var Mickes tur att springa till toaletten.

På morgonen efter var han helt slut, med både feber och illamående.
Och då, passande nog, var det även min tur att barrikadera toaletten....

Den dagen gick till världshistorien som världens längsta. En pigg dotter, som ville lattja och leka, två sjuka föräldrar med oroliga magar och feberfrossa.
Som tur var så dök Toves farmor upp och tog med sig henne på en liten shoppingrunda på eftermiddagen, så vi fick sova en timme.

Magsjuka måste vara ett djävulens påfund, tror jag. Som tur är så går den över relativt snabbt, fast det inte känns så när man är mitt uppe i den.

Nu är vi på gång igen.

Tove fortsätter sin inskolning imorgon.
Jag återgår till mitt arbete.

Och hoppas, hoppas att vi får vara friska nu, ett tag iaf....
Dagis-baciller: vik hädan!!

Om läkarbesöket igår.
Förutom många många frågor om mitt allmänstillstånd så klämde och kände läkaren på halsen, nacken, under armarna. Mätte knölen.

Prover togs. sköldkörtelprover samt andra prover för att se hur kroppen mår.

Det enda läkaren kunde säga var att knölen sitter på samma ställe där sköldkörteln sitter.
Om det inte visar någon rubbning på proverna så ska jag skicka på ultraljud för att se vad det är för något som sitter där.
Han sa även att det kan vara en svullen lymfkörtel.
Gissar att det är därför de andra proverna togs, för att se om jag har någon infektion eller liknande.

På fredag har jag telefontid med läkaren, då ska jag få provsvaren.

Dagarna går sakta.
Jag är rastlös. Vill inte vara själv med mina tankar.
Det är tur att det är sån full fart på dottern att jag inte hinner tänka och känna.

Imorse försökte jag lägga mig och vila när Tove gjorde det, men hjärnspökena tog över.

Kvällarna är värst. när lugnet lägger sig.
Jag försöker verkligen att tänka att det inte spelar någon roll hur mycket jag ligger och grubblar när jag inte vet VAD det rör sig om än. Det är helt onödigt att måla upp olika scenarior eftersom det finns inget jag kan göra inget jag kan påverka...bara att vänta och ta det då.
Men jag jagar upp mig. Jag är rädd för vad som komma skall.

Jag är rädd för operation.
Jag är rädd för att jag aldrig kommer att må bra.

Jag vågar inte tänka att det löser sig, att det finns hjälp, att det inte är så farligt, för jag är rädd att falla, falla djupt.
Om jag har blivit sån efter att jag fick Tove, efter alla läkarbesök, efter alla "nya" problem som tillkommer, efter alla undersökningar???
Eller så har jag alltid varit sådan, att jag målar upp värsta scenariot innan, för att skydda mig.
Oavsett, så mår jag inte bra av mina tankar.
Jag säger som jag sagt så många gånger om olika besked kring Tove:
Man vill veta, men ändå inte.

Livet har ju precis börjat.
Livet började för ganska så exakt ett år sedan, på riktigt.
Jag kan inte bli sjuk NU.
Tove måste få ha en frisk mamma.

Nä, nu kanske jag kan sova gott, eftersom jag vräkte ur mig alla tankar här istället...

På fredag får vi veta. Vi tar det då.

Jag mår inte så bra. Har inte gjort det under en längre tid.
Uttmattad, håglös och irriterad.

Har tänkt att sånt är vanligt under småbarnsperioden. Att man inte orkar något.
Men att inte orka något alls, att inte vilja göra något alls.
Att ständigt känna att kroppen inte hänger med, att ha febervärk utan feber.

Har tänkt så många gånger att jag borde ringa vc för att ta prover för att se om jag kanske har brist på något.
Men det har aldrig blivit av.
Jag känner mig löjlig, inbillningssjuk.
Det är lättare att bara köra på.

Men så upptäckte jag en sak som inte går att ignorera.
Eller jag upptäckte det för lite över en månad sedan och glömde sedan bort det, tills för ett par dagar sedan.
Jag har en svullnad/knöl på halsen.
En rätt stor svullnad som sitter längst ner på halsen, mitt på och ut mot höger sida.

Och hade det inte varit för Mikael så hade jag nog kunnat ignorera även detta.
Tänkt att det ska vara så, att jag är lite tillfällligt svullen.
Men en knöl ska inte ignoreras. Jag vet det.

Därför har jag fått tid hos läkaren på tisdag nästa vecka.

Det kan vara vad som helst. Det behöver inte vara någonting. men det kan också vara någonting.

Jag har letat efter fakta, efter vad det kan tänkas vara (dumt att googla sjukdomar på nätet, jag vet!!!)
Och det jag tror att det kan vara, om det är något, är att det något med min Sköldkörtel.
Den sitter på precis det stället där knölen är.

Om det är det. Förstorad sköldskörtel, struma. Överproduktion eller underproduktion av sköldkörtelhormon, så får jag åtminstonde en förklaring till mitt allmäntillstånd och det finns hjälp att få.

Men som sagt. Jag försöker att inte spekulera för mycket, försöker att inte grubbla. Men det är inte lätt.

Försöker sova på nätterna. Försöker att vara som vanligt. Men jag är rädd. Så enkelt är det.

Så jag ligger lite lågt.
Och jag återkommer efter läkarebesöket, eller när jag fått svar.

Då var det här, detta år.
Det är året som Tove fyller 1 år ( den 25 Jan)
Det är året som jag ska återgå till arbetet (1 Mars)

Jag har levt det senaste året i vår lilla bubbla, Toves och min.
Tiden gick så fort.

Vissa dagar har jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det börjar dra ihop sig, så vet jag inte.
Det är lite skrämmande, faktiskt.

Det var som ett helt annat liv, en helt annan Linda. Den jag var, innan Tove.

Jag värdesätter vår tid så mycket, min och Toves. Även de dagar då varken hon eller jag är på bästa humör.

Men ett helt år, med mitt barn. Till att kastas ut till verkligheten igen.

Och Tove, min lilla bebis, ska börja förskolan.
Hur ska hon klara sig utan sin mamma, tänker jag. Fast jag vet att hon kommer att fullkomligt älska förskolan. Spralligare och socialare unge får man leta efter.

Det är nog snarare så hur jag kommer klara  mig utan henne. Inte få vara med på alla små steg, allt som händer. För tänk om det händer någonting, om hon gör illa sig och jag inte är där och kan trösta.

Innan Tove var mitt arbete bland det viktigaste jag hade i livet.
Den prioriteringen känns rätt avlägsen idag.

Från att ha fått vardagspusslet att gå ihop idag. Frukost, lunch, vila, leka, handla, bada, middag osv osv...
Så ska vi nu få ett helt annat pussel att stämma.
Lämna på dagis, jobba, hämta på dagis, handla, laga mat, natta...

Hur får man det att gå ihop, hur kan man inte känna att man får för lite tid med sitt barn.
Helgerna kommer att bli hysteriska, då man vill umgås och göra så mycket som möjligt.

Vore vi miljonärer så skulle jag verkligen inte gå tillbaka till heltid.
Men nu är den dystra verkligheten någon helt annan....

Suck...
Men det kommer bli bra, vi hittar nya rutiner...
Men jösses vad jag kommer att sakna att inte få spendera dygnets alla timmar med mitt barn.

Och hur ska jag få min chef att gå med på att jag måste ha eftermiddagsvila, typ två timmar.
För den rutinen tänker jag inte rucka på :)

Då var det alltså dags.
Ett första möte med läkaren och sjukgymnasten från HAB.
Kl 15...
Tänkte nog att Tove och jag åker in till stan redan efter lunch och tar oss en promenad. Så kanske hon kan få sova en liten stund innan besöket.
Tyvärr så gillar inte lilla damen direkt att sova i vagnen.
Vill helst inte sitta i vagnen alls.
Det absolut bästa är att få vara uppe i min famn så att hon verkligen kan få överblicka läget :)

Men, tänker göra allt i min makt för att vi ska få så bra förtsättningar som möjligt inför besöket.
Mätt och utvilad.
Eftersom Tove gärna hoppar över e.m vilan och istället är ordentligt övertrött framåt..just kl 15...
Så hoppas jag verkligen att min plan kommer att fungera.

Men så då...
Inga taggar utåt.
Inga förutfattade meningar.
Ska tacksamt ta emot den eventuella hjälp vi kan tänkas få.

MEN.... OM nu inte läkaren är påläst INNAN han träffar Tove... så svär jag vid gudarna, att jag tar henne under armen och går därifrån, så kan de höra av sig om en ny tid NÄR de läst på...

Låter hårt, jag vet. Men så är det.
Vi båda är så ofantligt trötta på klumpiga, nonchalanta, icke pålästa läkare/sjukhuspersonal.
Så nu får det vara bra.

Så var det med den inställningen...
Hoppas verkligen att jag blir glatt överraskad av detta besök.

Måndag: Installation av hemlarm
Tisdag: Läkarbesök på HAB
Onsdag: Fika hos Toves gammelfarmor
Torsdag:
Fredag: Julbord
Lördag:
Söndag:

Veckorna flyter på.
Alltid är det något inplanerat och dagarna försvinner iväg.
Snart är julen här.
Nyår likaså.
Toves 1:års dag...

Alltså...det här året...vad hände...Allt har gått så fort, alldeles för fort, som en alldeles för snabb karusell som man måste hålla i sig för att inte ramla ur.

Men ändå på ett sätt, så känns det som om livet innan Tove. Livet innan barn, det är så avslägset, flera ljusår bort.
Vad gjorde man egentligen med sin tid innan barn?
Vad var jag för någon slags människa innan jag fick barn?

För den människa jag är nu är precis den människa jag vill vara.
Jag har hittat hem.