Det är vid dessa helger som jag nästan ångrar mitt yrkesval.
På återseende.
Tråkigt.
Jag upptäckte ju att jag hade förstorad körtel (struma) ett halvår efter Toves födelse. Den har sedan dess växt sig nästan dubbelt så stor. Det är dock ingen giftstruma. Utan "bara" knölstruma.
Men så tillbaka till läkarbesöket.
Remiss till ultraljud och nålpunktion.
Remiss till kirurgen.
Den ska alltså opereras bort.
Jag vet inte vad jag ska tycka eller tro.
Jag vill verkligen inte opereras.
Men jag vill verkligen inte heller ha en besvärande knöl som tydligen bara växer och växer.
Nä. Rädd är jag. Men det ska nog gå bra.
Får vänta och se vad kirurgen säger.
Sköldkörteln.
Och jag tänker göra detsamma.
Tack alla inblandade i detta julfirande. Det var en väldigt lycklig tjej som somnade....
Dagen...
Jag svarar nästan alltid:
"Ja, allt är bra nu.
Lite medicin mot förstoppning ibland. Men vem behöver inte det?! *skratt*
Jo, och så är det ju det här med ryggen. Men det är inte säkert att det blir operation.
Den dagen, den sorgen. Bl.a. Bl.a. Bl.a."
För vet ni?!
Jag orkar inte prata om eländet.
Jag orkar inte förklara vad fjättrad ryggmärg innebär. Jag har gjort det så många gånger.
Och jag hatar reaktionerna. Hatar.
Fasan i ögonen.
Ryggmärgen? Hur ska det gå?
Ja, jag vet inte hur det ska gå. Men det ska gå.
Och hjärtat. Det lilla hjärtat som hålls under noggrann uppsikt. Som vi inte riktigt alls vet vad det kommer innebära i framtiden.
Orkar inte berätta om den ständiga uppsikten med magen.
-Har Tove bajsat idag?
-Har du kollat på dagis om Tove bajsat? Var det mycket. Ofta. Konsistens?
Detta samtalar vi om här hemma. Var dag.
Ska vi ge resulax.
Hon är lite svullen om magen.
Hur mycket hade hon bajsat egentligen?
Vågar vi vänta en stund?
Vill folk verkligen höra om detta?!
För allt är ju bra nu.
Jag är en tryggare människa, mamma. Jag har en underbar dotter.
En fantastisk make.
Vardagen är ju just som allas vardag. Med en liten tvist.
Men för oss är det vardag. Precis som det ska vara.
Jag tänker sällan på det som kanske ligger framför oss.
Jag kan däremot ibland falla tillbaka till det som varit.
Hur det var det där första halvåret. Året.
Rädslan. Sorgen.
Jag mådde så fruktansvärt uruselt och jag är förvånad över att jag inte brakade ihop.
Fast det kanske jag gjorde.
På ett sätt.
Det var under det året en nyfunnen vän sa till mig att det är värst det första året. Det är då alla undersökningar är. Allt blir så intensivt. Sen trappas det ner. Och allt blir faktiskt vanligt och lugnt och vardag.
Jag trodde henne inte då.
Men nu vet jag. Hon hade rätt.
För så är det.
Lugnt. Harmoniskt. Kaotiskt. Hektiskt. Småbarnsfamiljeliv. Tre-års trots.
Lycka. Skratt. Tårar.
Vardag.
Så då är allt bra nu?...
Älskade barn.
Ibland när jag tittar på dig fylls jag av sån kärlek att det gör fysiskt ont i mig.
Du är perfekt. Fulländad.
Du har sån fantastisk personlighet. Stark. Framåt. Omtänksam. Social. Glad. Hjälpsam.
Du tar dig an världen varje dag med en entusiasm som får allt annat att blekna.
Jag älskar dig så.
Över. Allt. Annat.
Så här är det.
De är även i luven på varandra rätt ofta. Men det hör till. Växer man upp nära varandra så blir det någon slags syskonkärlek. Med allt gnabb som tillkommer. För tro mig, imorgon kommer hon tjata efter att få leka med kusinen igen.
Så.
Med granen på plats.
Barnet sover efter en rolig dag. Sittandes här i soffan och blickar
ut över rummet.
Ser på min man. Och tänker.
Vad lyckligt lottad jag är.
Dan före..... Osv.......
Veckan innan jul. Känns som om huvudet ska sprängas. Allt som skulle fixas och trixas inför julen, så att det inte ska ske i sista minuten kommer att ske... I just sista minuten.
Jojo, det blir ju julafton hursomhelst.
Bihåleinflammation
Dammar av bloggen!
