0 Läs mer >>
Det här med att njuta av nuet. 
Att det är så förbaskat svårt. 

Det känns som om jag alltid är på väg någon annanstans. 
Att jag i mitt huvud alltid är någon annanstans. 
Vad som komma skall. 
Hur jag ska ligga steget före. 
Stressa, stressa, stressa. 
Mot vad?!
Jag blir ju aldrig klar. Kommer aldrig i mål. 
Vill bara mer. Ge mer. Göra mer. 

De dagar orken tryter. De dagar jag bestämmer mig för att varva ner. Leva här och nu. Då blir jag så trött. Utmattad. Vill bara sova. Urlakad. Går i dvala. 
Därför kör jag på. Fort, fort. Inte sitta ner. Inte vila. För då lägger huvudet och kroppen av. 

Det ska presteras. På jobbet. Hemma. På gymmet. 

Det har nog aldrig stört mig tidigare. 
När det bara var jag. Jag och ingen annan.
Men när min dotter ber mig sätta mig bredvid henne en stund och jag svarar: Snart, gumman. Mamma ska bara...

Det är dags för förändring. Det kommer bli svårt. Men jag får ta ett litet steg i taget. 
Ta mig tid. Till min dotter. Till min man. Till mina vänner. 
För det är från dom jag tankar energi. Bra energi. 
Inte den energin jag går på nu. Jag går på tomt bränsle. 

Denna insikt kom till mig ikväll, när jag låg bredvid min dotter i hennes säng. Precis innan hon slog igen sina vackra ögon för att somna in så vände hon sig mot mig, la sin lilla varma hand mot min kind, såg mig i ögonen, log och sa: Min mamma, jag älskar dig. 

Min arbetsplats står inte och faller med mig. 
Vårt hem går inte under av lite smutsig disk, eller full tvättkorg.
Om jag inte orkar ta mig till gymmet mer än en gång i veckan, så är det faktiskt ok. 
Det är ok. 
För jag behövs här och nu. 
För min dotter. För min make. 
De betyder mest av allt för mig och det är på tiden att jag saktar ner och börjar visa det. 

Nuet

0 Läs mer >>


Jo.