Man måste få kladda l...
Toves fina kusin
Husbygget går sakta med säkert fram, om en vecka ska plattan gjutas, för tillfället håller M på att tilläggsisolera gamla delen. Detta innebär att vi inte behöver ha 11 grader inomhus nästa vinter.
Tova har fått tillbaka matlusten, hon vill helt enkelt äta mer sällan och desto mer vid dessa tillfällen.
det är svårt att hänga med i svängarna och att förstå hur hon vill ha det.
Vi har varit och petat med flaskan var tredje timme och trott att hon varit hungrig, men så har inte alltså fallet varit.
Denna vecka ska vi försöka hinna med en tripp till Ullared.
På torsdag är det dags för vaccination igen, men framförallt så är det dags för vägning, igen....
Tja, vad händer annars då?
Tove "pratar" som aldrig förr, rullar runt från rygg till mage konstant, skrattar, skrattar, skrattar...åt allt!!!
Dagarna rullar på...livet fortsätter...vi har det riktigt bra....
Sommartider....
"Gnällighet är däremot svårare.
De allra flesta barn har gnälliga perioder,
ofta i samband med ett nytt "steg" i utvecklingen."
(Stora boken om barn)
Fröken otålig, frusterad, gnällig, matvägran.
Ljuvlig period vi har kommit in i.
Finns det verkligen inget som heter sex månaders trots?
Annars så är Tove den första som har det, jag lovar...
Från morgon, till kväll....
vägra vila, vägra äta, vägra ligga ner, vägra leka.
Tröttnar på att stå i knät, tröttnar på att hoppa i gungan, tröttnar på att sitta i matstolen...
Oroliga som vi är, så är vi mest frustrerade över matvägran, så klart... Hon är ju inte störst i stan och har ju inte dundrat på vågen hittills, hur sjutton ska det gå nu?!
Men hon verkar absolut inte hungrig, inte slö och oengagerad, snarare rastlös, piggelin, nyfiken...men inte nöjd...
Om jag ska göra en vild gissning på varför hon inte är nöjd, så är det för att hon vill röra på sig, hon vill så gärna kunna ta sig framåt, uppåt och nerät helt på egen hand... när hon rullar runt på mage, så drar hon benen under sig och skjuter sig fram, fast hon kommer inte framåt....
På kvällarna är jag så trött, utmattad och sliten att jag somnar innan jag ens lägger huvudet på kudden.
Magen fungerar bra, och hon verkar absolut frisk i övrigt.
Men äta, icke!
Borde sluta oroa mig, alla barn äter olika, alla barn har perioder, men mat har varit en sån väsentlig del sedan Toves födsel, hon har aldrig ätit "bra" ur sjukvårdens synvinkel och detta gnager hål i mig.
Nu vaknade hon till, hysterisk...
Tålamod, tålamod, tål...
Har tampats med en ledsen liten tjej den senaste veckan, som inte vill äta eller sova ordentligt. Det är som om hennes rutiner rubbats. Kan det vara av den enkla anledningen att både Micke och jag är hemma om dagarna, hon är van med bara mig. Men jag tycker hon borde vara överlycklig över att vi båda finns här. Man ska inte underskatta vikten av fasta rutiner för de små. Själv så är jag trött, håglös och smått uppgiven. Så vi är inget bra team just nu, gumman och jag. Hoppas morgondagen känns bättre för oss båda. Hon har nu sovit sen några timmar tillbaka och nu är det dags för mig att lägga ner huvudet på kudden.
Har tampats med en le...
Hela familjen samlad. I fyra veckor.
Härliga tider.
Vi sitter här och försöker hitta någon reda i försäkringsdjungeln.
Det är dags att försäkra Tove.
Jag har insett att det inte är helt lätt att få en bra försäkring till vår lilla skrutta.
Vi skickar in lite förfrågningar och ser vad som händer.
I lördags var det äntligen dags för möhippa för bästa J.
Det var en lång, rolig, händelserik dag, med full fart från kl 8 till kl 02....
Är fortfarande trött :)
Hoppas den blivande bruden är nöjd.
Nu väntar bröllop och tiden går med rasande fart.
I morgon är det dags för att testa brudtärneklänningen.
Men det är i morgon, idag är idag.
Vad hittar man på en dag som denna, undrar vad vår lilla dotter vill göra?!
Semestertider...
Grunden läggs, ikväll måste parkettgolvet i det befintliga huset brytas upp en bit, för att vattenledningar skall dras... så mycket fick man för att vi trodde att vi kunde bo i gamla delen så länge utan påverkan...
Det blir ju aldrig som man tänkt sig. Men vad gör det egentligen?! Vi löser det också.
Läkarbesök i tisdags.
Jag trodde att det var återbesök pga Toves knöl. Men det var en allmän genomgång av hur Tove mår.
Vi fick en ny läkare, igen!
Men denna gång så var doktorn hyfsat påläst om Tove, otroligt ödmjuk och otroligt bra hand med Tove.
Jag fick förtroende direkt, hoppas att vi får behålla denna läkare nu.
Tove har den senaste tiden varit extra kinkig med maten och rätt missnöjd överlag. Vi har misstänkt tänder, eller att hon hållt på att bli sjuk.
Doktorn kollade munnen, halsen och öronen och ingenting på G där.
Vikt togs och hon har planat ut sin kurva, lilltjejen går inte upp i vikt.
Jag nämnde att just hennes vikt varit ett ständigt orosmoment alltsedan hennes födsel
och nu har vi fått näringsrikt pulver utskrivet som ska blandas med maten, vi ska börja gå till bvc oftare igen för att ha koll på vikten.
Om inget blir bättre så ska vi få kontakt med en dietist samt att de ska göra en mer utförlig undersökning
om det är något rent kroppsligt som gör att hon inte går upp i vikt ordentligt.
Läkaren nämnde att det kan ha med hjärtat att göra och att det kan vara värt att kolla upp...
NEJ!!! Inte operation av lilla hjärtat också, var min första tanke.
Samtidigt som jag tycker det är skönt att vi verkligen tar tag i det här nu.
Är det så att hon bara är lite mindre än andra och inte kommer öka så fort i vikt och att det är helt normalt,
eller är det något allvarligare problem som gör att hon inte ökar i vikt?
Oavsett så måste vi ju få veta, Tove behöver få hjälp i såna fall.
Så det tar fasiken ALDRIG slut... varje läkarbesök, läkarsamtal slutar med att Tove får mer och mer problem.
Jag blir inte chockad längre, bara ledsen och trött, men samtidigt tacksam över att få hjälp så att Tove kan få må så bra som hon bör.
Det är lika bra att förlika sig med tanken att vi är inte och kommer aldrig att bli en "vanlig" familj.
Livet kommer inte se riktigt ut som andras, alla gånger.
Mycket blir lika, men alltid kommer det finnas det där andra, det jobbiga, i bakgrunden.
"Ni är så duktiga", sägs det.
"Ja", svarar jag, "man måste ju vara stark", med ett leende.
Inuti mig så tänker jag, lite bittert, "Vad fan annars skulle jag göra, lägga mig ner och dö?! Bryta ihop?!
Skita i allt?!"
Nej, man gör inte det, man biter ihop, man tar sig igenom, över och förbi...men känslorna finns kvar, ärren, både fysiska och psykiska finns där och gör ont, skaver och kliar jämt och ständigt.
Vad händer hos oss......
Jag glömmer bort Toves problem.
I mina ögon är hon frisk och dagarna går.
Det gör mig rädd, för närsomhelst kommer jag att bli påmind om problemen, snart nog kommer det kallelse till Akademiska och redan nästa vecka är det dags för koll av knölen.
Ju normalare livet ter sig mellan varven, desto hårdare slag blir det i mellangärdet när problemen gör sig påminda.
Vad är bäst?
Att koppla bort, bara vara, njuta, "låtsats" som att allt är som vanligt?
Eller att vara på sin vakt hela, hela tiden?
För att inte bli så fruktansvärt ledsen och knäckt när saker och ting gör sig påminda.
En liten dos av allt, lagom vaksamhet, lagom avkoppling kanske är bäst...
Men jag vill bara vara just nu, bara vara vanliga, får väl ta smällarna när de kommer.