Vad händer hos oss....
Grunden läggs, ikväll måste parkettgolvet i det befintliga huset brytas upp en bit, för att vattenledningar skall dras... så mycket fick man för att vi trodde att vi kunde bo i gamla delen så länge utan påverkan...
Det blir ju aldrig som man tänkt sig. Men vad gör det egentligen?! Vi löser det också.
Läkarbesök i tisdags.
Jag trodde att det var återbesök pga Toves knöl. Men det var en allmän genomgång av hur Tove mår.
Vi fick en ny läkare, igen!
Men denna gång så var doktorn hyfsat påläst om Tove, otroligt ödmjuk och otroligt bra hand med Tove.
Jag fick förtroende direkt, hoppas att vi får behålla denna läkare nu.
Tove har den senaste tiden varit extra kinkig med maten och rätt missnöjd överlag. Vi har misstänkt tänder, eller att hon hållt på att bli sjuk.
Doktorn kollade munnen, halsen och öronen och ingenting på G där.
Vikt togs och hon har planat ut sin kurva, lilltjejen går inte upp i vikt.
Jag nämnde att just hennes vikt varit ett ständigt orosmoment alltsedan hennes födsel
och nu har vi fått näringsrikt pulver utskrivet som ska blandas med maten, vi ska börja gå till bvc oftare igen för att ha koll på vikten.
Om inget blir bättre så ska vi få kontakt med en dietist samt att de ska göra en mer utförlig undersökning
om det är något rent kroppsligt som gör att hon inte går upp i vikt ordentligt.
Läkaren nämnde att det kan ha med hjärtat att göra och att det kan vara värt att kolla upp...
NEJ!!! Inte operation av lilla hjärtat också, var min första tanke.
Samtidigt som jag tycker det är skönt att vi verkligen tar tag i det här nu.
Är det så att hon bara är lite mindre än andra och inte kommer öka så fort i vikt och att det är helt normalt,
eller är det något allvarligare problem som gör att hon inte ökar i vikt?
Oavsett så måste vi ju få veta, Tove behöver få hjälp i såna fall.
Så det tar fasiken ALDRIG slut... varje läkarbesök, läkarsamtal slutar med att Tove får mer och mer problem.
Jag blir inte chockad längre, bara ledsen och trött, men samtidigt tacksam över att få hjälp så att Tove kan få må så bra som hon bör.
Det är lika bra att förlika sig med tanken att vi är inte och kommer aldrig att bli en "vanlig" familj.
Livet kommer inte se riktigt ut som andras, alla gånger.
Mycket blir lika, men alltid kommer det finnas det där andra, det jobbiga, i bakgrunden.
"Ni är så duktiga", sägs det.
"Ja", svarar jag, "man måste ju vara stark", med ett leende.
Inuti mig så tänker jag, lite bittert, "Vad fan annars skulle jag göra, lägga mig ner och dö?! Bryta ihop?!
Skita i allt?!"
Nej, man gör inte det, man biter ihop, man tar sig igenom, över och förbi...men känslorna finns kvar, ärren, både fysiska och psykiska finns där och gör ont, skaver och kliar jämt och ständigt.