Som vi behövde den här dagen.
Jag och Tove.
Ritat teckningar
Byggt med lego
Läst böcker
Sjungit sånger
Vilat middag
Det är precis såhär vi laddar batterierna
Tillsammans
Med kärlek
En mörk, regnig dag.....
Ibland önskar jag att jag var lite mer konsekvent. Lite mer bestämd.
Men jag har gjort lirkandet till en konst här hemma.
Med en dotter som bara säger nej. Nej. Nej. Nej.
Till allt.
Fast hon inte menar det. För hon kan ångra sig lika snabbt igen.
För att sedan säga Nej.
Och kasta någonting i golvet. Vända uppochner på tallriken. Hälla ut mjölken.
Peka på något hon vill ha.
När hon får det, så säger hon Nej...och kastar...välter....blir arg.
Ja det är TROTS.
Jag vet.
Men herreminj-vlagud vad hon går mig på nerverna.
Speciellt efter en lång dag på jobbet.
När man redan är totalt slutkörd och tom i bollen.
Då.
Är det extra mycket NEJ.
Det är då.
Jag utövar lirkandets konst.
På alla de sätt.
Fast jag vet att jag borde, ta bort maten, hälla ut glaset.
Låta henne bli arg och försöka tala lugnt med henne efter utbrottet.
Så många olika maträtter jag serverar per kväll.
Vill hon inte ha maten jag lagat, försöker jag med smörgås, yoghurt, gröt, frukt....
jag trugar, lirkar, matar gosedjuren.
Har henne i famnen, på golvet, framför tv:n.
Jag vet så väl att hon borde äta den mat som serveras.
Vill hon inget ha, så får hon vara utan.
För nu vet hon att mamma letar fram något godare tills hon blir nöjd.
När leksaker far genom luften borde det bli bums i säng.
Ingen Pippi Långstrump på tv:n.
Men jag ORKAR INTE vara konsekvent, bestämd.
Så jag lirkar, underhåller, trugar.
För vissa dagar orkar jag helt enkelt inte ta kampen.
Man känner sig ju inte som någon supermorsa direkt.
trött. tröttare. tröt...
En joggingrunda senare...
Smågodis och coca-cola, tända ljus och mannen vid min sida.
Snorpan sover sött. Inte omöjligt att vi gör henne sällskap snart.
Lugn och harmoni när det är som bäst.
Lördagsmys
Ni vet dom där dagarna som bara suger musten ur en. Som dränerar all energi. När huvudet känns som bomull och man inte riktigt kommer ihåg hur man tog sig hem efter jobbet.
Idag är en sån dag.
Trots det så har jag tvättat 2 maskiner tvätt.
Torkat golven.
Plockat, fixat, donat.
Nej. Jag försöker inte vinna något duktighetspris.
Jag går bara på autopilot...
En sån dag...
Vid lämning på förskolan så brukar det mest handla om att försöka få Tove att bli intresserad av någonting att leka med för att jag ska få åka därifrån. Jag har väldigt svårt att bara ge över och vända mig om. Det är viktigt för mig att vi ska få ett så bra avsked som möjligt. Tove är sällan ledsen när jag ska åka. Hon vill bara att jag ska stanna och leka med henne. Hon vill visa mig saker och vara mig nära en stund. Därför tar jag mig alltid 5 minuter tillsammans med henne och pedagogerna. Och oftast så brukar det sluta med att Tove börjar leka med något och glömmer bort att jag är där, då kan jag gå. Hönsmamma?! Ja kanske;)
Men så imorse.
Hände det något. Tove ville visa mig hur man skulle bygga med klossar. Vi byggde någon minut och sen sa jag som vanligt: Då åker mamma till jobbet nu, Tove. Hejdå.
Då tittade hon på mig med ett leende och sa: Hejdå mamma!
Det var med lätthet i hjärtat som jag kunde lämna henne kvar och åka.
När jag kom hem efter jobbet så hade hon även ritat en teckning. Till mig.
Hur jag vet att den var till just mig?!
Jo, för att Tove numera kan säga: Min mamma. Eller "mimamma". Så det hade hon sagt när hon ritade teckningen idag. Till "mimamma"
Behöver jag säga att mammahjärtat svämmar över?!
Att hon sen också kan sjunga.
"Lilla snigel"
Illa nigel, dakta dej, dakta dej....
Som jag älskar den där ungen!!!
Liten börjar bli stor
Dagens bästa:
Att få höra att jag gör ett förbaskat bra jobb.
Dagens sämsta:
Att sluta arbeta kl 19 och inte hinna säga godnatt till min dotter.
Det är svårt att kunna kombinera familjeliv och arbetsliv.
Jag älskar mitt jobb, jag älskar min dotter och dygnets timmar räcker inte alltid till.
Det är väl så livet är.
Dagens...
Dagen har gått i lugnets tecken.
Hela lilla familjen har varit trötta.
Mikael och jag är trötta efter gårdagens partaj.
Tove var trött efter att ha varit hos farmor och farfar. Mycket lek och stoj. Hon har så roligt hos dom.
En vild gissning är att även farmor och farfar är trötta idag. Med Tove så börjar ju dagarna vid kl 6.
Eftermiddagen spenderade vi med mys i soffan framför Pippi Långstrump.
Det är Toves absoluta favorit för tillfället.
Vid nattningen så tog det inte många minuter innan ögonlocken slog igen och andningen blev tung.
Nu har jag och Mikael intagit lite kinamat, tänt lite ljus.
En söndag. Ett lugnt avslut på denna vecka.
Sköna söndag
Nu så. Ny look på bloggen. Bra så.
Nytt utseende...
Det börjar ta sig. No more soffpotatis!
Fredag igen
Sep. 13, 2012
Jag skulle så gärna vilja ta tag i bloggandet igen och har nu suttit hela kvällen och utformat en ny blogg.
Jag resonerade som så att jag behöver en ny plattform, en ny grund att stå på, att börja skriva i.
Där jag kan skriva om livet idag, om stort och smått, kort och långt.
Om vardagen idag.
Den här bloggen väcker så mycket känslor hos mig, den är i många inlägg så ledsam och jag vågar knappt själv läsa den om från början igen.
För den jag var då. De vi var då. Det är så länge sen, ett helt annat liv.
Trots att det bara gått 20 månader från då till nu.
Så en nystart skulle jag ha.
Där jag vill dela med mig av mer triviala saker, såsom träning, recept, vardag, roligt, tråkigt.
Bara lite mer lättsamt.
Men allteftersom kvällen gått och jag nästan utformat klart den nya bloggen och jag gick in här för att
skriva något slags avsked, slog det mig.
Allt som har hänt. Allt som jag skrivit, är en del av mig. Det är ju fortfarande mina tankar, känslor och det är de som format mig till den jag är idag.
Jag vill inte radera det.
Jag behåller det i ryggsäcken och gör ett avstamp.
Bloggen finns kvar, den den ska leva vidare, och jag kommer förmodligen att fortsätta skriva om allt och inget.
Kanske lite mer vardagliga ting, kanske inte.
Det är ju det om är tjusningen med det hela.
Jag får skriva om vadsomhelst som faller mig in.
Så får det bli.
Jag hoppas ni vill fortsätta läsa.
Och jag hoppas att jag orkar fortsätta skriva.
Linda