ToveMinGroda

Vid lämning på förskolan så brukar det mest handla om att försöka få Tove att bli intresserad av någonting att leka med för att jag ska få åka därifrån. Jag har väldigt svårt att bara ge över och vända mig om. Det är viktigt för mig att vi ska få ett så bra avsked som möjligt. Tove är sällan ledsen när jag ska åka. Hon vill bara att jag ska stanna och leka med henne. Hon vill visa mig saker och vara mig nära en stund. Därför tar jag mig alltid 5 minuter tillsammans med henne och pedagogerna. Och oftast så brukar det sluta med att Tove börjar leka med något och glömmer bort att jag är där, då kan jag gå. Hönsmamma?! Ja kanske;)

Men så imorse.
Hände det något. Tove ville visa mig hur man skulle bygga med klossar. Vi byggde någon minut och sen sa jag som vanligt: Då åker mamma till jobbet nu, Tove. Hejdå.
Då tittade hon på mig med ett leende och sa: Hejdå mamma!

Det var med lätthet i hjärtat som jag kunde lämna henne kvar och åka.

När jag kom hem efter jobbet så hade hon även ritat en teckning. Till mig.
Hur jag vet att den var till just mig?!
Jo, för att Tove numera kan säga: Min mamma. Eller "mimamma". Så det hade hon sagt när hon ritade teckningen idag. Till "mimamma"

Behöver jag säga att mammahjärtat svämmar över?!

Att hon sen också kan sjunga.
"Lilla snigel"

Illa nigel, dakta dej, dakta dej....

Som jag älskar den där ungen!!!