3Läs mer >>Om läkarbesöket igår. Förutom många många frågor om mitt allmänstillstånd så klämde och kände läkaren på halsen, nacken, under armarna. Mätte knölen.
Prover togs. sköldkörtelprover samt andra prover för att se hur kroppen mår.
Det enda läkaren kunde säga var att knölen sitter på samma ställe där sköldkörteln sitter. Om det inte visar någon rubbning på proverna så ska jag skicka på ultraljud för att se vad det är för något som sitter där. Han sa även att det kan vara en svullen lymfkörtel. Gissar att det är därför de andra proverna togs, för att se om jag har någon infektion eller liknande.
På fredag har jag telefontid med läkaren, då ska jag få provsvaren.
Dagarna går sakta. Jag är rastlös. Vill inte vara själv med mina tankar. Det är tur att det är sån full fart på dottern att jag inte hinner tänka och känna.
Imorse försökte jag lägga mig och vila när Tove gjorde det, men hjärnspökena tog över.
Kvällarna är värst. när lugnet lägger sig. Jag försöker verkligen att tänka att det inte spelar någon roll hur mycket jag ligger och grubblar när jag inte vet VAD det rör sig om än. Det är helt onödigt att måla upp olika scenarior eftersom det finns inget jag kan göra inget jag kan påverka...bara att vänta och ta det då. Men jag jagar upp mig. Jag är rädd för vad som komma skall.
Jag är rädd för operation. Jag är rädd för att jag aldrig kommer att må bra.
Jag vågar inte tänka att det löser sig, att det finns hjälp, att det inte är så farligt, för jag är rädd att falla, falla djupt. Om jag har blivit sån efter att jag fick Tove, efter alla läkarbesök, efter alla "nya" problem som tillkommer, efter alla undersökningar??? Eller så har jag alltid varit sådan, att jag målar upp värsta scenariot innan, för att skydda mig. Oavsett, så mår jag inte bra av mina tankar. Jag säger som jag sagt så många gånger om olika besked kring Tove: Man vill veta, men ändå inte.
Livet har ju precis börjat. Livet började för ganska så exakt ett år sedan, på riktigt. Jag kan inte bli sjuk NU. Tove måste få ha en frisk mamma.
Nä, nu kanske jag kan sova gott, eftersom jag vräkte ur mig alla tankar här istället...
2Läs mer >>Jag mår inte så bra. Har inte gjort det under en längre tid. Uttmattad, håglös och irriterad.
Har tänkt att sånt är vanligt under småbarnsperioden. Att man inte orkar något. Men att inte orka något alls, att inte vilja göra något alls. Att ständigt känna att kroppen inte hänger med, att ha febervärk utan feber.
Har tänkt så många gånger att jag borde ringa vc för att ta prover för att se om jag kanske har brist på något. Men det har aldrig blivit av. Jag känner mig löjlig, inbillningssjuk. Det är lättare att bara köra på.
Men så upptäckte jag en sak som inte går att ignorera. Eller jag upptäckte det för lite över en månad sedan och glömde sedan bort det, tills för ett par dagar sedan. Jag har en svullnad/knöl på halsen. En rätt stor svullnad som sitter längst ner på halsen, mitt på och ut mot höger sida.
Och hade det inte varit för Mikael så hade jag nog kunnat ignorera även detta. Tänkt att det ska vara så, att jag är lite tillfällligt svullen. Men en knöl ska inte ignoreras. Jag vet det.
Därför har jag fått tid hos läkaren på tisdag nästa vecka.
Det kan vara vad som helst. Det behöver inte vara någonting. men det kan också vara någonting.
Jag har letat efter fakta, efter vad det kan tänkas vara (dumt att googla sjukdomar på nätet, jag vet!!!) Och det jag tror att det kan vara, om det är något, är att det något med min Sköldkörtel. Den sitter på precis det stället där knölen är.
Om det är det. Förstorad sköldskörtel, struma. Överproduktion eller underproduktion av sköldkörtelhormon, så får jag åtminstonde en förklaring till mitt allmäntillstånd och det finns hjälp att få.
Men som sagt. Jag försöker att inte spekulera för mycket, försöker att inte grubbla. Men det är inte lätt.
Försöker sova på nätterna. Försöker att vara som vanligt. Men jag är rädd. Så enkelt är det.
Så jag ligger lite lågt. Och jag återkommer efter läkarebesöket, eller när jag fått svar.
1Läs mer >>Då var det här, detta år. Det är året som Tove fyller 1 år ( den 25 Jan) Det är året som jag ska återgå till arbetet (1 Mars)
Jag har levt det senaste året i vår lilla bubbla, Toves och min. Tiden gick så fort.
Vissa dagar har jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det börjar dra ihop sig, så vet jag inte. Det är lite skrämmande, faktiskt.
Det var som ett helt annat liv, en helt annan Linda. Den jag var, innan Tove.
Jag värdesätter vår tid så mycket, min och Toves. Även de dagar då varken hon eller jag är på bästa humör.
Men ett helt år, med mitt barn. Till att kastas ut till verkligheten igen.
Och Tove, min lilla bebis, ska börja förskolan. Hur ska hon klara sig utan sin mamma, tänker jag. Fast jag vet att hon kommer att fullkomligt älska förskolan. Spralligare och socialare unge får man leta efter.
Det är nog snarare så hur jag kommer klara mig utan henne. Inte få vara med på alla små steg, allt som händer. För tänk om det händer någonting, om hon gör illa sig och jag inte är där och kan trösta.
Innan Tove var mitt arbete bland det viktigaste jag hade i livet. Den prioriteringen känns rätt avlägsen idag.
Från att ha fått vardagspusslet att gå ihop idag. Frukost, lunch, vila, leka, handla, bada, middag osv osv... Så ska vi nu få ett helt annat pussel att stämma. Lämna på dagis, jobba, hämta på dagis, handla, laga mat, natta...
Hur får man det att gå ihop, hur kan man inte känna att man får för lite tid med sitt barn. Helgerna kommer att bli hysteriska, då man vill umgås och göra så mycket som möjligt.
Vore vi miljonärer så skulle jag verkligen inte gå tillbaka till heltid. Men nu är den dystra verkligheten någon helt annan....
Suck... Men det kommer bli bra, vi hittar nya rutiner... Men jösses vad jag kommer att sakna att inte få spendera dygnets alla timmar med mitt barn.
Och hur ska jag få min chef att gå med på att jag måste ha eftermiddagsvila, typ två timmar. För den rutinen tänker jag inte rucka på :)