Det nya året...
Det är året som Tove fyller 1 år ( den 25 Jan)
Det är året som jag ska återgå till arbetet (1 Mars)
Jag har levt det senaste året i vår lilla bubbla, Toves och min.
Tiden gick så fort.
Vissa dagar har jag längtat tillbaka till jobbet, men nu när det börjar dra ihop sig, så vet jag inte.
Det är lite skrämmande, faktiskt.
Det var som ett helt annat liv, en helt annan Linda. Den jag var, innan Tove.
Jag värdesätter vår tid så mycket, min och Toves. Även de dagar då varken hon eller jag är på bästa humör.
Men ett helt år, med mitt barn. Till att kastas ut till verkligheten igen.
Och Tove, min lilla bebis, ska börja förskolan.
Hur ska hon klara sig utan sin mamma, tänker jag. Fast jag vet att hon kommer att fullkomligt älska förskolan. Spralligare och socialare unge får man leta efter.
Det är nog snarare så hur jag kommer klara mig utan henne. Inte få vara med på alla små steg, allt som händer. För tänk om det händer någonting, om hon gör illa sig och jag inte är där och kan trösta.
Innan Tove var mitt arbete bland det viktigaste jag hade i livet.
Den prioriteringen känns rätt avlägsen idag.
Från att ha fått vardagspusslet att gå ihop idag. Frukost, lunch, vila, leka, handla, bada, middag osv osv...
Så ska vi nu få ett helt annat pussel att stämma.
Lämna på dagis, jobba, hämta på dagis, handla, laga mat, natta...
Hur får man det att gå ihop, hur kan man inte känna att man får för lite tid med sitt barn.
Helgerna kommer att bli hysteriska, då man vill umgås och göra så mycket som möjligt.
Vore vi miljonärer så skulle jag verkligen inte gå tillbaka till heltid.
Men nu är den dystra verkligheten någon helt annan....
Suck...
Men det kommer bli bra, vi hittar nya rutiner...
Men jösses vad jag kommer att sakna att inte få spendera dygnets alla timmar med mitt barn.
Och hur ska jag få min chef att gå med på att jag måste ha eftermiddagsvila, typ två timmar.
För den rutinen tänker jag inte rucka på :)
skriven
Åh jag vet precis. Har gått igenom det med både Oscar och nu med Alice .. Separationen, känslan av att inte ha "kontroll" över mitt barn längre. Med Oscar var det jobbigt, han är ju mitt första barn. Han hade det inte så lätt i början på förskolan. Min lilla lilla kille .. som nu är snart 7 år ! Sen var det Alice ... som vi ju haft så tufft med från start, hennes analatresi, bajsande .. mkt tankar. SOM TUR är gick Oscar kvar där hennes första halvår, en trygghet med storebror och personal jag känner sen flera år. Kändes jätteskönt.
Bara du är trygg med personalen och litar på dom så kommer allt kännas lättare. Men klart det blir en omställning. och visst saknar man dom nåt fruktansvärt i början :-(