Klickljudet var borta!
Åh, min älskade skrutt, vad lycklig jag är just nu.
Det känns så skönt att få bocka av saker från listan...
Nu är det "bara" ryggen kvar...den 7 Juni får vi veta...
Men IDAG tänker jag vara lycklig och tacksam!!
Klickljudet var borta!
Åh, min älskade skrutt, vad lycklig jag är just nu.
Det känns så skönt att få bocka av saker från listan...
Nu är det "bara" ryggen kvar...den 7 Juni får vi veta...
Men IDAG tänker jag vara lycklig och tacksam!!
Eftersom det var så mycket annat som skedde just kring födelsen, så hamnade uppföljningen lite i skymundan.
Vi var på ultraljud, där läkaren endast nämnde att det var något med höftkulan.
Vi fick tid hos ortopeden samtidigt som vi skulle på operation, så det blev avbokat.
De skulle höra av sig för ny tid när deras schema var klart. Detta skedde under Toves första månad i livet.
Det tog tre månader till innan vi fick en ny tid hos ortopeden.
Visst hade vi kunnat legat på lite och fått tidigare tid, men det var lite annat som kändes viktigare under den här tiden.
Jag har resonerat som så att om de inte hört av sig tidigare så kanske det inte krävs någon åtgärd för höfterna, men nu har ångesten alltså gripit tag i mig.
Tänk om vi bara blev bortglömda och nu idag kommer vi att få veta att Tove kommer att behöva skenor eller något dylikt.
Det gör mig ledsen, orolig och förbannad.... Hur lätt är det att få en fyra månaders att vänja sig med skenor?
Så jag hoppas önskar och ber att det är så som jag först trodde, att det inte krävs någon åtgärd, därför har vi inte fått någon tid förrän nu...det andra alternativet känns inte ok...
Ok, jag kanske målar fan på väggen, men efter erfarenheter så VET jag att det är lika bra att förutsätta det värsta. Jag låter bitter, värre saker har vi varit med om...men just nu känns detta som droppen...
Håll tummarna för oss...
Ortopeden idag...
Och jag har all anledning att fira denna dag, för första gången som mamma!
Som jag älskar mitt lilla troll....
Mors dag....
Och får vi då inte mat DIREKT när vi säger till så blir det utbrott!
Hon har temperament, vår lilla dotter!
Det är bra, det...man ska visa vad man tycker och tänker.
Kommer gå bra för henne i livet, vill jag lova...
Idag ska jag iväg solo på tjejmiddag.
Tove och Micke ska titta på fotboll, var det planerat.
Hoppas att Tove tycker likadant, det är ju inte alltid man får göra det man planerat med denna lilla viljestarka tjej...det har jag fått lära mig.
Nu har hon börjat leka med leksaker.
Vi har en sån där grej som det sitter klossar på som går att flytta runt. Det är jätteroligt att ligga och pilla på, inte lika roligt när de inte vill flytta på sig så mycket som hon vill, eller när hon meckar in fötterna i leksaken. Då tar hon tag i leksaken och rycker i den och skriker argt på den.
Nappflaskan har vi också börjat hålla i själv, till viss del.
Hon vill vara självständig och äta själv, det går inte riktigt alla gånger eftersom motoriken gör att flaskan kan hamna överallt förutom i munnen... Men man får kladda när man är liten...
När hon ligger på mage så har hon börjat dra upp benen under sig och upp med rumpan i luften, problemet är att få till hur hon ska använda armarna...
Det går fort nu....
Var tredje timme...
Tove är nu helt återställd efter vaccinationen...skönt.
Nu är det bara två månader kvar till nästa ;)
Jag har nu försökt mata henne med gröt och fruktpuré sen i måndags.
Det har gått sådär...åker mest runt i munnen och väldiga grimaser...
Idag gjorde jag potatispuré och det verkade som om det var en hit. Ett tag iaf. Men det är alltså potatis och katrinplommon som är hetast just nu här hemma... Mangoburken fick jag äta upp själv ;)
Det är så roligt att se hur hon utvecklas, varje dag, varje timme....
Jag är bara lite rädd att det kommer att gå så fort när det väl tar fart.
Min lilla tjej växer så det knakar.
Vi tog vikten på bvc och trots att hon har en operation i bagaget sen sista vägningen, så följer hon sin kurva, tjohooo!
Nu kanske vi kan så smått sluta med att skriva upp hur mycket hon äter på dagarna.
Det låter väl helt knäppt för vissa, men sedan Toves födelse så har vi varit tvungna att ha koll på så att hon får i sig rätt tillräckligt eftersom hon ökade så dåligt i vikt i början...
Dettta har lätt blivit en vana för oss, eller ett tvångsbeteende kan man kalla det, eftersom vi fortsatt skriva upp dag för dag...
Det kanske finns en del av er som känner igen det här beteende...
Det är som om det är det enda vi kunna greppa och haft kontroll över mitt i allt kaotiskt och detta håller vi krampaktigt i fortfarande...
Men en vacker dag, så kan vi nog sluta med detta, hoppas jag...
Fredagen är här....
Tove har varit lite hängig och gnällig efter vaccinationen igår. Inte jättehög feber, men lite och som sagt, lite ur gängorna helt enkelt. Så vi har varit hemma, tagit det lugnt, gosat, tittat på tv, sovit (hon, inte jag)
Det var en sån där bra dag att äntligen ta tag i att börja utforma Toves Bok.
Oh, jösses vad kul det är...fixa och trixa, skriva om allt som hänt hittills. Allt på datorn...så klart ;)
Jag började från födseln och kom fram till sista operationen. Får fortsätta någon annan dag.
Nu måste jag bara köpa någon fin bok, där jag kan samla alla bilder och berättelser.
Det kändes riktigt bra att ta händelser som fortfarande är jobbiga och tunga för mig, att vända dom till något utseendemässigt fint och försöka förklara så bra jag bara kan, så att ett barn kan förstå vad som hänt.
Ja, det känns bra.
Lååååång dag...
Inte för att det är dags än på ett tag...
Men jobba istället för att vara hemma med grodan?!
Innan vi fick barn, så var det så självklart för mig att börja jobba tidigt, börja jobba fullt ut...
Tyckte att det viktigaste i livet var att arbeta, att hänga med i yrkeslivet...
Kan ju lugnt påstå att prioriteringarna ändrats....
Måste nog fixa löneförhöjning till Micke, så jag kan få bli hemma-mamma ;)
Hur sjutton ska det g...
...
Jag är livrädd!!!
Löjligt, jag vet, vi har ju trots allt gått igenom lite tuffare saker än så...
Men...då har vi varit stationerade på sjukhus, med bästa tänkbara vård.
Nu ska jag hantera eventuella biverkningar helt själv.
Om hon får feber, ska hon ha vatten, ska hon ha alvedon?
Gissa om jag har tusen frågor till bvc-sköterskan....
Men det är ju det här jag efterlyst...vanliga vardagliga problem...Man ska vara försiktig med vad man önskar sig!
Vaccination...
...
Jajamän....
ALLA bloggar som jag följer skrivs med en glädje och värme om de vardagliga ting som sker och även om det tråkiga som sker, precis som det är i livet.
Jag blir INTE ledsen av att läsa dessa bloggar, Jag blir glad av att följa andras liv, med eller utan sjukdomar.
Det är bara mina egna hjärnspöken som ställer till det. Oron över Tove gör att jag gärna suger i mig allt det jobbiga och nästan förväntar mig att det kommer att ske även oss.
Förvänta sig det värsta men hoppas på det bästa, sägs det....
Jag vill INTE ta en paus i bloggandet, eller läsandet, för det är ett av alla de glädjeämnen som jag har.
Att blogga, att lätta mitt hjärta till de som orkar och vill läsa, det hjälper mig i vardagen.
Att ha kontakt med och att läsa andras bloggar gör att livet blir lättare att leva.
Det känns bara som om ibland att jag bara skriver om allt jobbigt som händer. Men som en klok vän sa till mig, det är min blogg och jag skriver om vad som faller mig in.
Och det är mycket sjukdom, det är mycket ovisshet just nu...
Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Min Tove är det bästa som hänt mig, och jag kan inte älska någon mer, med eller utan sjukdomar...
Missförstå mig rätt ;...
Man jämför sitt barn med andras, dess längd, vikt, utseende, utveckling...
Jag jämför sjukdomstillstånd.
Jag behöver relatera till andras barn med liknande problem.
Jag behöver känna att vi inte är ensamma.
Jag behöver få veta hur det går för andra, vad jag kan vänta mig i framtiden.
Rätt eller fel?
Alla barn är unika, ingen är den andra lik, jag förstår även att även fast de har samma sjukdom, så ter det sig på olika sätt, de hanterar det på olika sätt och diagnosen betyder olika för alla barn.
Trots detta så jämför jag mig.
Försöker hitta likheter med Tove, försöker förbereda mig mentalt.
Toves Dr. säger till mig flera gånger om att visserligen är det bra att finna andra människor i liknande situationer, men att jag bör ha i åtanke att de som syns och hörs är oftast de som har mer problem än andra.
Har han rätt eller fel?
Finns det solskenshistorier som jag aldrig får ta del av?
Vad är bäst för mig egentligen?
Att ta del av andras liv och kanske, kanske oroa mig i onödan, för hur det kommer att bli för Tove.
Eller, inte ta del av andra och ta var dag med Tove som den kommer och då varje gång det blir en ny sjukhusvistelse, en ny operation, ett nytt fel, att det blir som en bomb briserar varje gång. Orkar jag detta....
Jag inser att jag kanske inte riktigt kan hantera all information jag får om sjukdomen, eftersom allt är så nytt för oss och vi inte har gått igenom hälften än. Men att avstå från de fina människor som lever mitt i allt som vill dela med sig av sina erfarenheter och kunskap. Den gemenskap som spirar mitt i allt elände.
Nej, det vill jag verkligen inte...dessa nya vänner betyder mycket för mig.
Men jag bör lära mig att inte jämföra Tove alltför mycket. Ta del av vad som skulle kunna ske, men ändå komma ihåg att Tove är unik, hennes diagnos är hennes, ingen annans... för denna oro jag känner när jag relaterar för mycket med andra barn, det är inte sunt...det är heller inte sunt att blunda för verkligheten, jag behöver bara lära mig att vår verklighet är vår, bara vår...
Rätt eller fel?
Att jämföra...
Så kommer det över en, som ett skyfall, när man minst anar det...
Ingenting är ju som vanligt, kommer det någonsin att bli det?
Det räcker med att det dimper ner ett brev från ortopeden, eller att man läser något som man kan relatera till.
Tove är inte som vanligt, hon har hjärtfel, hon är opererad för Analatresi, hon har något fel i ryggen....
Vad som är fel i ryggen vet vi inte än, det får vi veta i Juni.
Ortopeden vill kolla på hennes höfter, som har ett klickljud.
Hjärtat kollar vi upp med jämna mellanrum....
Ingenting är som vanligt.
Jag känner mig arg, ledsen, orolig, avundsjuk och bitter...allt på en och samma gång....
Men vad spelar det för roll? Det är som det är och vi måste njuta av Tove här och nu, brukar Micke säga....
Han har ju så klart rätt....Men det funkar inte riktigt så, när allt bara sköljer över mig, alla dessa obehagliga känslor... Då känns ingenting bra, ingenting alls...
Det enda jag vet med säkerhet är att jag älskar Tove för den hon är, med allt vad hon är, varken mer eller midre... och livet är en bergochdalbana...om en stund är jag lycklig igen....men just nu tänker jag vara lite ledsen....
Dagarna går...
På lördag är det fest och jag är fast besluten att inte behöva gå dig i några somhelst mammakläder....
Kan säga att det var lättare sagt än gjort.
Vart jag än gick och letade och testade så fastnade jeansen halvvägs uppe på låren.
Inte ens de jeans som ska "passa" kurviga kvinnor ville sig riktigt upp över rumpan.
Större storlekar då, tänker ni...jo, om det hade funnits större storlekar i de jeansen jag ville ha, det fanns säkert på de jeans som hängde och dammade längst in i butiken, med fula färger och hemsk passform....
Så jag som är så fruktansvärt trött på att ha på mig mamma-mysbyxorna, eller tights i alla färger, fick till slut med mig ett par jeans-tights....
Stannade till i underklädesbutiken och köpte mig ett par såna där intryckande, formande trosor som går ända upp till armhålan...vill man vara fin, får man lida pin.
Ok, jag fattar att jag inte kommer att se ut som när jag var 25...den kroppen kommer aldrig igen. Jag kan tillochmed bli sams över att jag gått upp ett par, tre storlekar, att rumpan är fylligare...jag har trots allt burit ett barn i nio månader...
Det är den där magen, den där med det där sladdriga som hänger sig över linningen på alla byxor...Den kommer jag aldrig att bli sams med...den ska bort....
Men tills dess, tänker jag göra det bästa jag kan av situationen. Jag fick mig ett par snygga tights och en fin blus. Lite smink på det och kanske nyfönat hår och framförallt en glatt humör kommer att göra mig vacker ändå...
Frustrerad och smått ...
