Dagarna går...
Så kommer det över en, som ett skyfall, när man minst anar det...
Ingenting är ju som vanligt, kommer det någonsin att bli det?
Det räcker med att det dimper ner ett brev från ortopeden, eller att man läser något som man kan relatera till.
Tove är inte som vanligt, hon har hjärtfel, hon är opererad för Analatresi, hon har något fel i ryggen....
Vad som är fel i ryggen vet vi inte än, det får vi veta i Juni.
Ortopeden vill kolla på hennes höfter, som har ett klickljud.
Hjärtat kollar vi upp med jämna mellanrum....
Ingenting är som vanligt.
Jag känner mig arg, ledsen, orolig, avundsjuk och bitter...allt på en och samma gång....
Men vad spelar det för roll? Det är som det är och vi måste njuta av Tove här och nu, brukar Micke säga....
Han har ju så klart rätt....Men det funkar inte riktigt så, när allt bara sköljer över mig, alla dessa obehagliga känslor... Då känns ingenting bra, ingenting alls...
Det enda jag vet med säkerhet är att jag älskar Tove för den hon är, med allt vad hon är, varken mer eller midre... och livet är en bergochdalbana...om en stund är jag lycklig igen....men just nu tänker jag vara lite ledsen....
skriven
Kramar!!!!!
Du beskriver känslor jag så väl känner igen!