Jag hade när Tove låg i magen var bland annat:
1.Om det skulle bli en Lone, Tove, Stella eller Lukas.
Dock trodde jag nog mest hela tiden att det var en liten flicka som fanns därinne, därför kom vi bara på ett pojknamn, anledningen till att det blev Tove, var att jag dagarna innan förlossningen satt och letade efter namnbetydelser och just Tove betyder kämpe. Då sa jag till Micke att blir det en jobbig förlossning, så ska hon heta Tove..tänk om jag bara anat...men det blev helt klart en Tove.
2. Hur sjutton jag skulle klara av att föda fram ett barn, för att därefter krysta ut en moderkaka...
jag vet att det låter helt sjukt, men detta upptog mina tankar ofta, alltför ofta. Först ett barn, sen ska det bara vara klart, no more! Målade upp värsta mardrömscenariot...
Kan med facit i hand säga att när hur och varför den kom ut har jag ingen aning om...min fokus var på Tove.
3. Bajsblöjor. det är ju lite äckligt, hur ofta bajsar dom egentligen? Micke MÅSTE hjälpa till med detta....
Lite kunde jag veta att den dagen jag fick byta bajsblöja på Tove var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv,
efter månader med stomi på magen.
3. Mitt barn skulle älska att ligga i vagnen när jag gick på mina milslånga promenader,
hon skulle sova sött om nätterna, så var det bara, inget snack....
Idag är jag inte samma människa som innan Tove, jag förändrades totalt.
Mina principer, mina rutiner, mitt ego...
det är inte längre på mina villkor, det är inte för min skull jag lever längre.
Jag vet inte vem jag var innan, jag vet vem jag är nu, jag vet vad jag finns till för.
Oavsett obehagliga, otäcka upplevelser, stora som små, så uthärdar man,
man bara gör, för man gör det för sitt barn, inget snack!
Det finns så många erfarenheter jag blivit rikare sedan Tove kom... dock många erfarenheter jag önskar att jag aldrig behövt uppleva eller lära mig av:
1. Att behöva sitta i ett rum och titta på klockan gång på gång när ens barn ligger på operation, inte veta hur det går, faktiskt inte ens veta ifall vi får ses igen...tre gånger har vi upplevt detta...
2. Sitta vid ett uppvak och vänta på att sin nyfödda lilla ängel ska vakna upp.
3. Byta stomipåse på mitt barn, sondera med stift av varierande storlek i rumpan på henne.
4. Ge mitt barn mat genom en sond i näsan.
5. Att sitta mittemot en läkare som förklarar, berättar, informerar om ett livslångt arbete...om olika problem som kan uppstå, om nya operationer som kan tillkomma, om alla fel mitt barn har.
6. Att gång på gång leva i något som kan likna en vardag, leva som vanligt, känna oss friska och som alla andra, för att i nästa sekund få ett slag i magen via en kallelse, ett telefonsamtal, nya problem som uppstår.
Det föds många barn i vår närhet, friska, härligt rosiga barn, utan missbildningar, utan operationer.
Med blöjeksem, med vaknätter och andra vanliga bebisåkommor...
Jag önskar att alla föräldrar till friska barn, stannar upp och bara njuter, njut av varandra, njut av lugn och ro.
De erfarenheter vi har gått igenom och prövningar som kommer har gjort mig starkare, mycket starkare.
Men ändå, så önskar jag ibland att vi inte behövt gå igenom detta, jag önskar inte ens min värsta fiende detta.
Ibland, ibland vill jag bara krypa ihop och vara svag och bara önska att Tove var frisk, att det var bra nu.
Men idag fick jag mig en käftsmäll igen,
Tove är inte som alla andra, det kommer nya prövningar hela tiden.
Idag är jag svag, imorgon är jag starkare igen, borstar av mig smällen och tar nya tag.
Hoppas jag.
Hon ska endast öka, öka, öka, medans morsan ska minska, minska, minska...
Har blivit medlem i viktäktarna online
(eller, ja, jag har varit medlem sen innan Tove, men av förklarliga skäl så har det inte följts under graviditet, eller tiden efter...)
Men så var det dags igen, alltså...
Vet inte riktigt vad jag väntade mig, mirakel, kanske...
Men sakta men säkert så vänder vågen nedåt, måttbandet tas fram, det är bara att köra....
Sedan i början på aug så har vågen visat -3,5 kg och ett par cm mindre kring midjan har det även blivit.
Men sedan den sista vägningen i lördags, när vågen knappt suckade ut ett bättre resultat, så lackade jag ur och gick och köpte mig en mini stepper...
Så nu ni, eländiga kilon, överjävliga gravidkilon, dumma oklädsamma kilon...
nu ska ni bort och jag tänker INTE ge mig den här gången...laga mat, steppa mig svettig och en och annan situp får det bli...wish me luck...
Tove, å andra sidan ska på sin invägning nästa vecka och det framkallar mer ångest än att inte mina jeans går att dra över låren...
Så funkar det!
Inte ok!
Jag som varit så duktig...
Förbannade envisa kilon.
-0,2 kg...
Vi har bestämt att vi ska göra en bok som handlar om hennes första tid i livet, om allt som hände.
Så att hon alltid kommer att kunna gå tillbaka och se och kanske förstå lite om hur hennes liv startade.
Risken är annars att med åren suddas våra minnen ut och ärren bleknar.
Vilket iochförsig kan vara rätt skönt, med tanke på hur jag mått, men jag tror ändå att det är viktigt att komma ihåg....
Kommer dela med mig av delar ur boken här....
Ta mig i kragen....
Födsel...
Ackis...
1:a op
Vad, hur, när ska man göra saker och ting.
Det mesta löser sig per automatik, man lär sig, lär känna sitt barn, hittar rutiner som passar.
Men har man då som jag, fått en liten dotter som är otroligt trulig med mat, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara, så är det lätt att tappa förståndet.
Man är där och petar med skeden, flaskan, kex, frukt, you name it...hela tiden.
Försöker hitta ett mönster, när är hon hungrig, vad vill hon äta, hur mycket bör hon få i sig.
Dagarna, och nätterna går åt till att försöka hitta bra matrutiner...för äta bör man, annars.........
Det jag saknat under denna smått frustrerande period är någon som rent ut sagt säger åt mig, testa att göra såhär, ge det här vid denna tidpunkt osv osv....
Jag vet att man ska hitta egna rutiner, men när ingenting verkar fungera och vi är ur balans med matning hela tiden, så törstar jag verkligen efter såna råd.
Letar på internet, frågar mina nära och kära...
Rådet jag får är att vara lyhörd, att hon äter när hon är hungrig, låt henne bestämma...det FUNKAR inte!
Så frågade jag en dag min kära vän E, tvåbarnsmamma, som upplevt både en dotter som matvägrar och en son som äter allt som kommer i hans väg.
Kära E, som är precis som jag, en person som vill ha fasta rutiner, sånt som funkar, en vardag som klickar.
Hon delade med sig av deras matrutiner, vad som ska ätas, när det äts osv...
Så jag bestämde mig för att testa E:s variant, och hör och häpna, det FUNKAR!
Tove äter som aldrig förr, och eftersom jag har fasta rutiner så behöver jag inte oroa mig längre för ifall hon får i sig för lite, ibland äter hon med god aptit, ibland mindre, men i det stora hela så får hon i sig ordentligt under en dag, det är min känsla iaf.
Och inte nog med det, så har hon nu inatt sovit sig igenom hela natten, utan att vakna och vilja ha mat.
Om det är slumpen, eller ifall det är de nya matrutinerna som gjort det, låter jagvara osagt, men det blir spännande att se hur nästkommande nätter ser ut.
Så egentligen vill jag bara har sagt, att ibland är goda råd oönskade, ibland är goda råd ogenomförbara, i vissa fall är goda råd bara klumpiga och onödiga, men i detta fall så var de goda råden välbehövliga.
Tack fina fina E, för din hjälp!
Goda råd äro dyra...
Bara ett par timmar, men ändå...
Vi åkte dit, fullt utrustade med mängder av leksaker, gosefiltar, nappar, blöjor, mat...ja, vi var packade upp till tänderna, för två timmar :/
Innan jag åkte därifrån så hade jag hunnit med att berätta hur mamma skulle byta blöja, hur Tove vill sova, vad hon kan ge för ngt gott för att trösta, vilka leksaker som är roligast osv osv....
Oj oj, vad nervös jag var när jag låg där i stolen hos tandläkaren, låg och lyssnade om telefonen skulle låta, att ngt hänt....
Efteråt ringde jag direkt för att berätta att jag var på väg.
Då svarade mamma: Ssssch, du får inte ringa, hon har precis somnat.
Ojoj, tänkte jag, nu har hon skrikit sig till sömns...
Körde (alldeles för fort) hem till mamma och de båda kom och mötte mig i dörren, med stora leenden.
Hur det hade gått?!
Jo, istället för att leka med leksakerna vi hade med oss, så satt Tove och inspekterade katterna, pratade med dom. Var med när mamma skulle laga lite mat. Här behövdes inga leksaker för att ha roligt.
Sen blev hon lite ledsen, gnuggade sig i ögonen och mamma skulle lägga henne i sängen, på mitt sätt, med nappen, snuttefilten och på sidan...det gick icke!
Istället ville Tove sitta i mormors knä och filosofera lite, undersöka mormors händer för att efter en stund slumra in där i famnen.
Vad vill jag då ha sagt med detta?!
Jo, att jag bör sluta med att berätta hur barnvakterna ska göra, för de kommer alltid hitta sina egna sätt, tillsammans med Tove.
Att inte underskatta min mor, som är inte bara trebarnsmamma, utan även mormor tre gånger om, hon vet nog precis hur man byter blöja.
Att det var första men absolut INTE sista gången mormor får vara barnvakt, för de leenden som hon och Tove fyrar av till varandra, det är kärlek.
Mormor & Tove...
Tittar bort en sekund, rullat, vridit och svängt runt bort till fönstret och den roliga lampsladden.
Gå dit, lyfta bort, lägga tillrätta.
Tittar bort...samma visa igen...
Är idag dagen då vi ska barnsäkra huset???
fullt sjå...
Förhållanden kan knaka i fogarna, man gnatar och tjatar, man kan lätt bli åsidosatt, man är inte längre den viktigaste personen i ens partners liv....
Allt det här vet varenda kotte som skaffar barn, att det kan bli lite svajigt, men att det bara är att rida ut stormen för att hitta tillbaka till varandra....
Det talas sällan om att livet tillsammans inte är så jäkla kul alla gånger.
Det pratas än mer sällan om det inom förhållandet, man biter i, kör på och hittar glimtar...
Lyckoruset man kände när man fick hålla sitt barn i famnen för första gången, tillsammans med den nyblivnde pappan, är som bortblåst när hela ens liv handlar om mat, blöjor, bajs, sömn osv osv....
Allt det här vet man om...
Lägg då till en planerad utbyggnad efter barnets födsel, utan en tanke på att barnet kunde vara sjukt och att det skulle krävas många och långa sjukhusvistelser.
Chocken som drabbar en nästintill dagligen att allt inte riktigt är som vanligt, med kallelser till återbesök, ultraljud av hjärta, besök hos neurolog, möjligtvis flera operationer, kärlmissbildningar och fan och hans moster rent ut sagt...lägg till dagligt lavemang till en sju månaders så har ni toppen på moset...
Alltså, förhållanden prövas när barnen kommer, vissa överlever, andra orkar inte med...
Tove kom, hennes första tre månader i livet är som en dimma.
Vi lever dagligen med att se till att hon kan bajsa och att sondera stjärten så att den inte drar ihop sig.
Vi lever på våra 50 kvm, tillsammans, alla tre, utan en endaste dörr att smälla igen.
Vi bygger ut, det är tidskrävande, tufft och spännande, allt på en och samma gång....
Ibland känner jag mig som världens superkvinna som klarar av allt.
Ibland känner jag mig som en urvriden gammal disktrasa som borde slängas bort.
Just idag ska disktrasan gå och lägga sig och dra täcket över huvudet och hoppas på mer styrka och kraft till i morgon....
Förhållanden....
Det borde ju inte vara några somhelst konstigheter, är man hungrig, så äter man...
Och hungrig bör man ju bli, eller?!
Jag stirrar mig totalt blind på mängden mat hon äter, när hon ska äta, när hon bör vara hungrig, vad vågen stannar på hos BVC.
Jag testar ALLT i matväg, gröt, välling, fruktpuréer, burkmat, egentillverkad mat, rån, majskrokar, ersättning...
Jag har smör i ALLT, näringspulver i ersättningen...
Men ändå, vågen visar att hon går upp ca 50-100 g i veckan.
Hon äter halva portioner av ALLT, tappar intresset...
På BVC säger de att det inte är något konstigt, vissa barn går upp dåligt i vikt, men aptiten då?
Läkaren börjar oroa sig över ifall det är hjärtat som spökar, att det behöver för mycket energi att pumpa runt.
Men det skulle oroa mig mer om hon åt som en häst och ändå inte gick upp i vikt.
Hon äter ju som en liten myra :/
Det är inte så att hon blir trött och andfådd av att äta, det har läkaren bett oss hålla koll på, för då kan det ju bero på hjärtat...
Nej, hon har inget intresse av att äta, hon har alldeles för mycket annat att pyssla med....
Älskade lilla skrutt-unge, kan du inte bara äta upp dig lite...så att du har att lite att ta av.
Det eviga trugandet.....
Men det är ingen idé att hänga läpp för det....
Inte lätt...
Hon vaknar till, börja skruva på sig oroligt och börjar gråta, det enda som hjälper är att ta upp henne i famnen, lugna henne och så somnar hon om i famnen.
Vi har väl nu kommit in i en orolig period nattetid. det går i omgångar, sägs det.
Tröttheten är förlamande.
Tredje gången hon vaknade, kändes det som om jag inte kunde förmå kroppen att resa sig upp.
Sömn är livsnödvändigt.
Jag är ev sån sort att jag behöver sammanhängande sömn för att överhuvudtaget fungera.
Någon gång ibland funkar väl, men efter tredje natten i rad så sitter jag mest som en zombie och stirrar rätt ut.
Jag brukar försöka gå och vila när Tove vilar på dagarna, men det är inte alltid planeringen fungerar så.
Det har nu gått två dagar sedan vi gav Tove lavemang och nu är hon hård i magen igen.
Jag vet inte hur vi ska bära oss åt.
Ger nu lactulos varje morgon, men det verkar inte ge någon vidare effekt, bara en massa gaser.
Idag får jag avvakta ett par timmar och har inte magen kommit igång så får det bli Resulax igen.
Får nog ta tag i och ringa till Uppsala för råd. Kanske vi behöver ngt annat än lactulos att ge henne.
Usch, jag hatar verkligen att behöva exprimetera med lilla magen.
Jag önskar så högt att det bara skulle kunna fungera utan dessa läkemedel.
Jag som varit så nöjd med att lilla magen fungerat hyfsat bra hittills, det får man vackert äta upp idag.
Ett steg fram och två tillbaks....
Oh boy, vilken natt.....
Vänner genom livet, vänner för alltid.
Genom tårar och skratt.
Genom glädje och ilska.
Hon ger mig styrka, mod och insikt.
Min allra allra finaste J!
Finaste J & jag....
Vi har verkligen försökt in i det sista att försöka undvika detta.
Gett Lactulos, katrinplommonpuré, messmör...you name it....
Men ibland är det lika bra att inse fakta,
Tove behöver hjälp med lilla magen.
Snart så är det bara fast föda som duger, hon vill helt enkelt inte dricka maten längre (min stora tjej)
Och iochmed detta så får tarmarna jobba mera, magen krånglar och hon har svårt att tömma sig ordentligt...
Så än en gång blir jag bittert påmind om att allt inte är som vanligt, att Tove faktiskt har problem, att vår familj inte bara kan vara...