Så förbaskat j-kla trött är jag... Måndagar är inte bättre även fast man inte jobbar.
Efter en helg då vi varit två som tagit hand om dottern, så står man solo på måndagmorgonen och jag börjar tyda vissa tendenser till att Tove inte gillar måndagar heller. Hon är inte nöjd med mycket...undrar om hon saknar far sin!
Idag var för övrigt första gången sen Tove kom till världen som jag lagade mat när vi var själva hemma.
Den där babysittern börjar bli riktigt bra att ha till hands. Det är min finaste Erica som lånat ut den till oss.
Nu på kvällen har vi haft besök av en annan fin vän, Sandra. En vän som jag saknat.
I morgon blir det en tripp till BVC vid lunchtid, sen blir det fika hemmavid.
Ni ser att det börjar aktiveras lite här hemma ;)
Det kanske tar ett par månader att landa i föräldraskapet, innan man börjar hitta nya rutiner och sysslor.
Tills allt slutar vara så besvärligt att ta sig för någonting.
Med eller utan sjukhusvistelser.
Nu är Långfredagen bokad med barnvakt över natten. Mikael och jag ska gå på bio och gå ut och ta oss en öl.
Läskigt som satan, men efterlängtat... undrar om vi kommer att prata om annat än Tove den kvällen, vad tror ni?!
Igår natt sov Tove-liten i 9 timmar i sträck! Tänk om jag hade vetat att hon tänkt göra det innan, då hade jag passat på att gå och lägga mig och inte sitta och vänta på hennes ordinarie mat-tider... snacka om förlorad tid.
I ett svagt ögonblick lovade Mikael mig i morse att han skulle ta denna natts matning... gissa om han ångrar sig nu :)
Att bli mamma har inte alltid varit helt självklart för mig.
Jag har aldrig haft en längtan efter att få barn.
Om det beror på att jag inte varit redo, eller att jag blivit för bekväm i mitt liv utan barn, vet jag inte.
Det kan även bero på att jag inte hittat rätt partner.
Jag ser mig inte själv som den ultimata supermorsan.
Den bullbakande, hemmafixande omvårdande mamman.
Jag skulle göra karriär, jag skulle vidare, jag skulle kunna jobba dag som natt, njöt av min frihet.
Så hände det någonting inuti mig.
Jag träffade Mikael och jag insåg rätt snabbt att han var mannen i mitt liv, att han skulle bli far till mina barn om jag skulle ha några...
Och nu är hon här, efter nästan två års väntande. Lilla Tove valde oss. Lilla skruttan som kom till den här världen med inte helt rätt förutsättningar och med mycket kommande prövningar. Allt måste ha en mening och det var meningen att just vi skulle få henne. Jag har frågat mig så många gånger varför det blev såhär, vad vi gjort för fel. Att jag egentligen inte var menad för att bli mamma och det här var beviset. Jag har skrikit, jag har gråtit.
Jag inser nu hur fel jag hade. Jag har alltid varit menad att bli mamma, mamma till Tove.
Hon är speciell och unik och hon valde oss....
Våra prövningar är och kommer att bli många. Vanliga och ovanliga problem kommer att uppstå.
Trots allt detta, så är det just vi som skulle bli de som ska ta hand om, vårda och älska Tove.
Och som vi älskar henne.....
