0 Läs mer >>
Det här med att njuta av nuet. 
Att det är så förbaskat svårt. 

Det känns som om jag alltid är på väg någon annanstans. 
Att jag i mitt huvud alltid är någon annanstans. 
Vad som komma skall. 
Hur jag ska ligga steget före. 
Stressa, stressa, stressa. 
Mot vad?!
Jag blir ju aldrig klar. Kommer aldrig i mål. 
Vill bara mer. Ge mer. Göra mer. 

De dagar orken tryter. De dagar jag bestämmer mig för att varva ner. Leva här och nu. Då blir jag så trött. Utmattad. Vill bara sova. Urlakad. Går i dvala. 
Därför kör jag på. Fort, fort. Inte sitta ner. Inte vila. För då lägger huvudet och kroppen av. 

Det ska presteras. På jobbet. Hemma. På gymmet. 

Det har nog aldrig stört mig tidigare. 
När det bara var jag. Jag och ingen annan.
Men när min dotter ber mig sätta mig bredvid henne en stund och jag svarar: Snart, gumman. Mamma ska bara...

Det är dags för förändring. Det kommer bli svårt. Men jag får ta ett litet steg i taget. 
Ta mig tid. Till min dotter. Till min man. Till mina vänner. 
För det är från dom jag tankar energi. Bra energi. 
Inte den energin jag går på nu. Jag går på tomt bränsle. 

Denna insikt kom till mig ikväll, när jag låg bredvid min dotter i hennes säng. Precis innan hon slog igen sina vackra ögon för att somna in så vände hon sig mot mig, la sin lilla varma hand mot min kind, såg mig i ögonen, log och sa: Min mamma, jag älskar dig. 

Min arbetsplats står inte och faller med mig. 
Vårt hem går inte under av lite smutsig disk, eller full tvättkorg.
Om jag inte orkar ta mig till gymmet mer än en gång i veckan, så är det faktiskt ok. 
Det är ok. 
För jag behövs här och nu. 
För min dotter. För min make. 
De betyder mest av allt för mig och det är på tiden att jag saktar ner och börjar visa det. 

Nuet

0 Läs mer >>


Jo.

1 Läs mer >>



Finaste!

0 Läs mer >>
Det tar emot riktigt riktigt mycket att jag arbetar alla mellandagar och hela nyår. Jag vill ju vara hemma med min familj. 

Det är vid dessa helger som jag nästan ångrar mitt yrkesval. 

På återseende. 

Tråkigt.

1 Läs mer >>
Idag har jag besökt vårdcentralen. Min sköldkörtel har växt till sig ytterligare. Är nu så pass stor som 8 cm bred. Det är en rätt stor knöl på halsen som irriterar även när jag sväljer. Det är som att konstant gå omkring med en klump i halsen som inte försvinner. Och rent kosmetiskt så är det en grotesk knöl på halsen. 
Jag upptäckte ju att jag hade förstorad körtel (struma) ett halvår efter Toves födelse. Den har sedan dess växt sig nästan dubbelt så stor. Det är dock ingen giftstruma. Utan "bara" knölstruma. 
Men så tillbaka till läkarbesöket. 
Remiss till ultraljud och nålpunktion.  
Remiss till kirurgen. 
Den ska alltså opereras bort. 

Jag vet inte vad jag ska tycka eller tro. 
Jag vill verkligen inte opereras. 
Men jag vill verkligen inte heller ha en besvärande knöl som tydligen bara växer och växer. 

Nä. Rädd är jag. Men det ska nog gå bra. 
Får vänta och se vad kirurgen säger. 

Sköldkörteln.

0 Läs mer >>
Efter en lång, rolig, mysig och hektisk dag fylld med kärlek somnade Tove i min säng innan sista gästen gått hem.
Och jag tänker göra detsamma.
Tack alla inblandade i detta julfirande. Det var en väldigt lycklig tjej som somnade....

Dagen...

1 Läs mer >>
Jag får ofta frågan av bekanta om Tove. Om allt är bra nu? Är det jobbiga över? Är hon frisk?

Jag svarar nästan alltid: 
"Ja, allt är bra nu. 
Lite medicin mot förstoppning ibland. Men vem behöver inte det?! *skratt*
Jo, och så är det ju det här med ryggen. Men det är inte säkert att det blir operation. 
Den dagen, den sorgen. Bl.a. Bl.a. Bl.a." 

För vet ni?!
Jag orkar inte prata om eländet. 
Jag orkar inte förklara vad fjättrad ryggmärg innebär. Jag har gjort det så många gånger. 
Och jag hatar reaktionerna. Hatar. 
Fasan i ögonen. 
Ryggmärgen? Hur ska det gå?
Ja, jag vet inte hur det ska gå. Men det ska gå. 

Och hjärtat. Det lilla hjärtat som hålls under noggrann uppsikt. Som vi inte riktigt alls vet vad det kommer innebära i framtiden. 
Orkar inte berätta om den ständiga uppsikten med magen. 
-Har Tove bajsat idag?
-Har du kollat på dagis om Tove bajsat? Var det mycket. Ofta. Konsistens?
 
Detta samtalar vi om här hemma. Var dag. 
Ska vi ge resulax. 
Hon är lite svullen om magen. 
Hur mycket hade hon bajsat egentligen?
Vågar vi vänta en stund?

Vill folk verkligen höra om detta?!

För allt är ju bra nu. 
Jag är en tryggare människa, mamma. Jag har en underbar dotter. 
En fantastisk make. 
Vardagen är ju just som allas vardag. Med en liten tvist. 
Men för oss är det vardag. Precis som det ska vara. 

Jag tänker sällan på det som kanske ligger framför oss. 

Jag kan däremot ibland falla tillbaka till det som varit. 
Hur det var det där första halvåret. Året. 
Rädslan. Sorgen. 
Jag mådde så fruktansvärt uruselt och jag är förvånad över att jag inte brakade ihop. 
Fast det kanske jag gjorde. 
På ett sätt. 

Det var under det året en nyfunnen vän sa till mig att det är värst det första året. Det är då alla undersökningar är. Allt blir så intensivt. Sen trappas det ner. Och allt blir faktiskt vanligt och lugnt och vardag. 
Jag trodde henne inte då. 
Men nu vet jag. Hon hade rätt. 
För så är det. 
Lugnt. Harmoniskt. Kaotiskt. Hektiskt. Småbarnsfamiljeliv. Tre-års trots. 
Lycka. Skratt. Tårar. 
Vardag. 



Så då är allt bra nu?...

0 Läs mer >>


Älskade barn. 
Ibland när jag tittar på dig fylls jag av sån kärlek att det gör fysiskt ont i mig. 
Du är perfekt. Fulländad. 
Du har sån fantastisk personlighet. Stark. Framåt. Omtänksam. Social. Glad. Hjälpsam. 
Du tar dig an världen varje dag med en entusiasm som får allt annat att blekna. 


Jag älskar dig så. 
Över. Allt. Annat. 

Så här är det.

0 Läs mer >>
Idag har de sista klapparna inhandlats. Det var vi och resten av stadens invånare. En gran fick vi med oss hem också. Vi lyckades även få med oss Toves kusin hem i ett par timmar. Hon har tjatat om att få träffa honom i en veckas tid. Det skiljer ett halvår mellan dom och de har kommit i den åldern att de leker MED varandra, inte bara bredvid varandra. 
De är även i luven på varandra rätt ofta. Men det hör till. Växer man upp nära varandra så blir det någon slags syskonkärlek. Med allt gnabb som tillkommer. För tro mig, imorgon kommer hon tjata efter att få leka med kusinen igen. 

Så. 
Med granen på plats.
Barnet sover efter en rolig dag. Sittandes här i soffan och blickar 
ut över rummet.
Ser på min man. Och tänker. 
Vad lyckligt lottad jag är. 




Dan före..... Osv.......

0 Läs mer >>

Veckan innan jul. Känns som om huvudet ska sprängas. Allt som skulle fixas och trixas inför julen, så att det inte ska ske i sista minuten kommer att ske... I just sista minuten. 

Jojo, det blir ju julafton hursomhelst. 

Bihåleinflammation

0 Läs mer >>
Vi gör ett till försök, va?!

Dammar av bloggen!

1 Läs mer >>

Julen börjar krypa på...

1 Läs mer >>
Ibland önskar jag att jag var lite mer konsekvent. Lite mer bestämd.
Men jag har gjort lirkandet till en konst här hemma.
 
Med en dotter som bara säger nej. Nej. Nej. Nej.
Till allt.
Fast hon inte menar det. För hon kan ångra sig lika snabbt igen.
För att sedan säga Nej.
Och kasta någonting i golvet. Vända uppochner på tallriken. Hälla ut mjölken.
Peka på något hon vill ha.
När hon får det, så säger hon Nej...och kastar...välter....blir arg.
 
Ja det är TROTS.
Jag vet.
 
Men herreminj-vlagud vad hon går mig på nerverna.
 
Speciellt efter en lång dag på jobbet.
När man redan är totalt slutkörd och tom i bollen.
Då.
Är det extra mycket NEJ.
 
Det är då.
Jag utövar lirkandets konst.
På alla de sätt.
Fast jag vet att jag borde, ta bort maten, hälla ut glaset.
Låta henne bli arg och försöka tala lugnt med henne efter utbrottet.
 
Så många olika maträtter jag serverar per kväll.
Vill hon inte ha maten jag lagat, försöker jag med smörgås, yoghurt, gröt, frukt....
jag trugar, lirkar, matar gosedjuren.
Har henne i famnen, på golvet, framför tv:n.
 
Jag vet så väl att hon borde äta den mat som serveras.
Vill hon inget ha, så får hon vara utan.
För nu vet hon att mamma letar fram något godare tills hon blir nöjd.
 
När leksaker far genom luften borde det bli bums i säng.
Ingen Pippi Långstrump på tv:n.
 
Men jag ORKAR INTE vara konsekvent, bestämd.
 
Så jag lirkar, underhåller, trugar.
För vissa dagar orkar jag helt enkelt inte ta kampen.
 
Man känner sig ju inte som någon supermorsa direkt.

trött. tröttare. tröt...

0 Läs mer >>
Dagen har gått i lugnets tecken.
Hela lilla familjen har varit trötta.
Mikael och jag är trötta efter gårdagens partaj.
Tove var trött efter att ha varit hos farmor och farfar. Mycket lek och stoj. Hon har så roligt hos dom.
En vild gissning är att även farmor och farfar är trötta idag. Med Tove så börjar ju dagarna vid kl 6.
 
Eftermiddagen spenderade vi med mys i soffan framför Pippi Långstrump.
Det är Toves absoluta favorit för tillfället.
 
Vid nattningen så tog det inte många minuter innan ögonlocken slog igen och andningen blev tung.
Nu har jag och Mikael intagit lite kinamat, tänt lite ljus.
 
En söndag. Ett lugnt avslut på denna vecka.
 

Sköna söndag

0 Läs mer >>
Jag skulle så gärna vilja ta tag i bloggandet igen och har nu suttit hela kvällen och utformat en ny blogg.
Jag resonerade som så att jag behöver en ny plattform, en ny grund att stå på, att börja skriva i.
Där jag kan skriva om livet idag, om stort och smått, kort och långt.
Om vardagen idag.
 
Den här bloggen väcker så mycket känslor hos mig, den är i många inlägg så ledsam och jag vågar knappt själv läsa den om från början igen.
För den jag var då. De vi var då. Det är så länge sen, ett helt annat liv.
Trots att det bara gått 20 månader från då till nu.
 
Så en nystart skulle jag ha.
Där jag vill dela med mig av mer triviala saker, såsom träning, recept, vardag, roligt, tråkigt.
Bara lite mer lättsamt.
 
Men allteftersom kvällen gått och jag nästan utformat klart den nya bloggen och jag gick in här för att
skriva något slags avsked, slog det mig.
 
Allt som har hänt. Allt som jag skrivit, är en del av mig. Det är ju fortfarande mina tankar, känslor och det är de som format mig till den jag är idag.
 
Jag vill inte radera det.
Jag behåller det i ryggsäcken och gör ett avstamp.
 
Bloggen finns kvar, den den ska leva vidare, och jag kommer förmodligen att fortsätta skriva om allt och inget.
Kanske lite mer vardagliga ting, kanske inte.
 
Det är ju det om är tjusningen med det hela.
Jag får skriva om vadsomhelst som faller mig in.
 
Så får det bli.
 
Jag hoppas ni vill fortsätta läsa.
Och jag hoppas att jag orkar fortsätta skriva.
Linda
 

Jag har tänkt långt o...

2 Läs mer >>

Första långa dagen gick bra. Tove vinkade av mig så glatt imorse när jag lämnade henne. Lite stressig morgon var det. Vanan att lämna barnet innan jobbet sitter inte riktigt.
Hon har ätit bra, lekt mycket, men vilat?! Näpp. Inte min dotter inte. En halvtimme fick hon till, sen var det full fart igen.

Nu är Tove av sån sort att hon aldrig har tid eller ro att vila på dagarna.
Är vi hemma, så kan jag, efter mycket tålamod, få henne att slumra lite. Men borta, nej!
Men hon är glad ändå. Alltid glad. Alltid full fart. Det kan bli lite gnäll framåt kl 18 på kvällarna. Men hon hänger oftast i till kl 19.

Sån dotter har jag:) Det här med att hinna göra saker när barnet vilar, vet inte jag hur det funkar.

Vila