ToveMinGroda

Jag svarar nästan alltid: 

"Ja, allt är bra nu. 

Lite medicin mot förstoppning ibland. Men vem behöver inte det?! *skratt*

Jo, och så är det ju det här med ryggen. Men det är inte säkert att det blir operation. 

Den dagen, den sorgen. Bl.a. Bl.a. Bl.a." 

För vet ni?!

Jag orkar inte prata om eländet. 

Jag orkar inte förklara vad fjättrad ryggmärg innebär. Jag har gjort det så många gånger. 

Och jag hatar reaktionerna. Hatar. 

Fasan i ögonen. 

Ryggmärgen? Hur ska det gå?

Ja, jag vet inte hur det ska gå. Men det ska gå. 

Och hjärtat. Det lilla hjärtat som hålls under noggrann uppsikt. Som vi inte riktigt alls vet vad det kommer innebära i framtiden. 

Orkar inte berätta om den ständiga uppsikten med magen. 

-Har Tove bajsat idag?

-Har du kollat på dagis om Tove bajsat? Var det mycket. Ofta. Konsistens?

 

Detta samtalar vi om här hemma. Var dag. 

Ska vi ge resulax. 

Hon är lite svullen om magen. 

Hur mycket hade hon bajsat egentligen?

Vågar vi vänta en stund?

Vill folk verkligen höra om detta?!

För allt är ju bra nu. 

Jag är en tryggare människa, mamma. Jag har en underbar dotter. 

En fantastisk make. 

Vardagen är ju just som allas vardag. Med en liten tvist. 

Men för oss är det vardag. Precis som det ska vara. 

Jag tänker sällan på det som kanske ligger framför oss. 

Jag kan däremot ibland falla tillbaka till det som varit. 

Hur det var det där första halvåret. Året. 

Rädslan. Sorgen. 

Jag mådde så fruktansvärt uruselt och jag är förvånad över att jag inte brakade ihop. 

Fast det kanske jag gjorde. 

På ett sätt. 

Det var under det året en nyfunnen vän sa till mig att det är värst det första året. Det är då alla undersökningar är. Allt blir så intensivt. Sen trappas det ner. Och allt blir faktiskt vanligt och lugnt och vardag. 

Jag trodde henne inte då. 

Men nu vet jag. Hon hade rätt. 

För så är det. 

Lugnt. Harmoniskt. Kaotiskt. Hektiskt. Småbarnsfamiljeliv. Tre-års trots. 

Lycka. Skratt. Tårar. 

Vardag.