Jag har tänkt långt och länge.
Jag skulle så gärna vilja ta tag i bloggandet igen och har nu suttit hela kvällen och utformat en ny blogg.
Jag resonerade som så att jag behöver en ny plattform, en ny grund att stå på, att börja skriva i.
Där jag kan skriva om livet idag, om stort och smått, kort och långt.
Om vardagen idag.
Den här bloggen väcker så mycket känslor hos mig, den är i många inlägg så ledsam och jag vågar knappt själv läsa den om från början igen.
För den jag var då. De vi var då. Det är så länge sen, ett helt annat liv.
Trots att det bara gått 20 månader från då till nu.
Så en nystart skulle jag ha.
Där jag vill dela med mig av mer triviala saker, såsom träning, recept, vardag, roligt, tråkigt.
Bara lite mer lättsamt.
Men allteftersom kvällen gått och jag nästan utformat klart den nya bloggen och jag gick in här för att
skriva något slags avsked, slog det mig.
Allt som har hänt. Allt som jag skrivit, är en del av mig. Det är ju fortfarande mina tankar, känslor och det är de som format mig till den jag är idag.
Jag vill inte radera det.
Jag behåller det i ryggsäcken och gör ett avstamp.
Bloggen finns kvar, den den ska leva vidare, och jag kommer förmodligen att fortsätta skriva om allt och inget.
Kanske lite mer vardagliga ting, kanske inte.
Det är ju det om är tjusningen med det hela.
Jag får skriva om vadsomhelst som faller mig in.
Så får det bli.
Jag hoppas ni vill fortsätta läsa.
Och jag hoppas att jag orkar fortsätta skriva.
Linda