Tid för reflektion...
Att bli mamma har inte alltid varit helt självklart för mig.
Jag har aldrig haft en längtan efter att få barn.
Om det beror på att jag inte varit redo, eller att jag blivit för bekväm i mitt liv utan barn, vet jag inte.
Det kan även bero på att jag inte hittat rätt partner.
Jag ser mig inte själv som den ultimata supermorsan.
Den bullbakande, hemmafixande omvårdande mamman.
Jag skulle göra karriär, jag skulle vidare, jag skulle kunna jobba dag som natt, njöt av min frihet.
Så hände det någonting inuti mig.
Jag träffade Mikael och jag insåg rätt snabbt att han var mannen i mitt liv, att han skulle bli far till mina barn om jag skulle ha några...
Och nu är hon här, efter nästan två års väntande. Lilla Tove valde oss. Lilla skruttan som kom till den här världen med inte helt rätt förutsättningar och med mycket kommande prövningar. Allt måste ha en mening och det var meningen att just vi skulle få henne. Jag har frågat mig så många gånger varför det blev såhär, vad vi gjort för fel. Att jag egentligen inte var menad för att bli mamma och det här var beviset. Jag har skrikit, jag har gråtit.
Jag inser nu hur fel jag hade. Jag har alltid varit menad att bli mamma, mamma till Tove.
Hon är speciell och unik och hon valde oss....
Våra prövningar är och kommer att bli många. Vanliga och ovanliga problem kommer att uppstå.
Trots allt detta, så är det just vi som skulle bli de som ska ta hand om, vårda och älska Tove.
Och som vi älskar henne.....
skriven
Vilket fint inlägg !! Många fina ord !!
Nog har ni haft en tuff första start med lilla Tove. Man väntar så länge på sitt efterlängtade lilla barn. Hon/han kommer ut men inte får man bara vara lycklig och njuta utan istället vänds tillvaron upp och ner när man får besked att allt inte står rätt till. Det är vi flera som förstår och vet precis hur ni haft det. Att allt inte är "normalt" med sin lilla bebis.
och när man är precis nyförlöst (i mitt fall nysnittad) är man ju också väldigt trött och omtumlad av det som just skett. Att behöva ta in allt detta nya känns väldigt svårt.
MEN väldigt snabbt lär man känna sitt lilla barn, missbildningar eller ej, "Det är ju mitt barn. som jag aldrig skulle byta ut som nåt i hela världen" Nog änskar jag ibland att Alice hade fått slippa födas med analatresi, slippa ha de besvär som hon ibland har med bajsandet. Men överlag funkar allt väldigt bra. Det var så mkt som jag inte visste i början, så mkt oro inför framtiden och hur allt skulle bli. Nog funderar jag en del över framtiden men inte så mkt som när hon var bebis. Det blir lättare ju äldre barnen blir. man lär känna sitt barn mer och hur det fungerar. När dom är små är dom så hjälplösa på nåt sätt, kan inte berätta vad som är fel och många ggr är det väldigt svårt för oss föräldrar att "tolka". Ju äldre de blir desto mer kan det visa och "berätta". Alice är ju inte så stor men hon är väldigt försigkommen och vi tycker man ser ganska tydligt på henne när hon har jobbigt med lilla magen.
Oj det blev en lång kommentar här :-) Kram från oss till er !