Just idag...
Jag glömmer bort Toves problem.
I mina ögon är hon frisk och dagarna går.
Det gör mig rädd, för närsomhelst kommer jag att bli påmind om problemen, snart nog kommer det kallelse till Akademiska och redan nästa vecka är det dags för koll av knölen.
Ju normalare livet ter sig mellan varven, desto hårdare slag blir det i mellangärdet när problemen gör sig påminda.
Vad är bäst?
Att koppla bort, bara vara, njuta, "låtsats" som att allt är som vanligt?
Eller att vara på sin vakt hela, hela tiden?
För att inte bli så fruktansvärt ledsen och knäckt när saker och ting gör sig påminda.
En liten dos av allt, lagom vaksamhet, lagom avkoppling kanske är bäst...
Men jag vill bara vara just nu, bara vara vanliga, får väl ta smällarna när de kommer.
skriven
Tycker det låter sunt att du kommit till den punkt då du faktiskt kopplar bort. I början tänker man på allt hela tiden. Särskilt med påsen. Men när den är väck så börjat just den känslan infinna sig - att allt känns normalt. Så var det för oss iaf. Låt det vara normalt o ta smällarna. Eller rättare sagt låt de dagar du/ni kan vara normala. Vissa dagar känns allt bra o andra känns det tungt o så har vi de dagar då allt känns nattsvart. Så låt dig njuta av de normala dagarna! Stor kram