ToveMinGroda

Vart har tiden tagit vägen?
Det var ju nyss jag fick hålla henne i min famn för första gången.
De här tre månaderna har varit minst sagt händelserika, mer än för många andra.
Ett virrvarr av sjukhusvistelser, operationer, matsonder, kateteter, sonderingar, stomipåsar.
Inte minst av känslor... Ledsen, arg, uppgiven, rädd, orolig.
Men framförallt...stunder av obeskrivlig lycka och glädje.

När jag tänker tillbaka på Toves första månad i livet, så kan jag inte riktigt minnas allt.
Jag var så under isen, på gränsen till att bryta ihop. Eller det kanske jag gjorde till viss del och utan Mikael vid min sida så hade jag aldrig tagit mig upp över ytan igen.
Det tog tid för mig att knyta an till Tove.
Jag tyckte att livet var så orättvist mot oss, att det blev så fel.
Alla har vi en tanke om hur allt kommer att bli när barnet kommer och det blev ju inte alls så.

Jag kunde inte amma mitt barn, jag kunde inte trösta mitt barn.
Sköterskorna på sjukhuset hade bättre hand med henne än jag och jag ville bara sova, sova, sova bort allt det onda, både fysiska och psykiska.

Efter den första kaotiska tiden på sjukhus och jag faktiskt insåg att det Tove har inte är dödligt, hon skulle inte försvinna ifrån mig, så kunde jag börja älska henne, ta hand om henne, leva med henne.
I hemmets lugna vrå har vi hittat till varandra, hittat en kärlek till varandra som inte går att beskriva i ord.

Den senaste månaden har varit rofylld och lugn.
Vi har hittat våra så dagliga (och nattliga) rutiner.
Jag finns här för Tove och hon finns här för mig...

Nu har nedräkningen börjat till nästa sjukhusvistelse, om en vecka är det dags.
Jag känner hur de första känslorna börjar komma tillbaka, hur mörka moln hopar sig över mitt sinne.
Jag dras ner i avgrunden än en gång och oroar mig, är ledsen, arg och förtvivlad.
Rädd för att inte få henne tillbaka....

De spelar ingen roll hur duktiga läkarteamet är, hur bra vi har det på sjukhuset...
En operation är en operation och min dotter lämnas över i andras händer....