Här sitter jag....
Även fast jag vet att jag inte borde, har ju varit så duktig med maten.
Jag har ju ett bröllop att tänka på, nej, inte mitt eget, men min allra finaste J ska gifta sig och jag är brudtärna.
Jag har hela tiden trott att jag fick denna hedersvärda befattning på hennes bröllop för att hon älskar mig,
men idag insåg jag verkligen anledningen:
För att jag är ett kontrollfreak.
Jag ska kontrollera allt!
Hemma
På jobbet
Vid större och mindre händelser
Ha koll på ALLT, sköta allt och helst ska ALLT ha skett igår.
Ett stressat kontrollfreak, det är jag.
Jag är grymt tacksam över att Micke stannat hos mig och att mina vänner stått ut genom åren.
Tänk er då hur jag är som person och så fick jag barn...
HALLÅ, var är kontrollen? Vem bestämmer hemma nuförtiden...ni vet svaret...
Vi fick Tove, operation hennes andra dag i livet, sjukhus, mera operationer...
kontrollen var så mycket i obalans...ohanterbart!
Men så började kontrollen komma tillbaka till mig, vardagen, våra rutiner, dagarna går...
Men så kommer det plötsligt en dag, då Tove inte alls vill göra såsom vi gjort alla andra dagar...
Vad är problemet???
Varför funkar inte det här nudå?
Suck....
Förändring, brrr.....
Allt sker på Toves villkor och det är faktiskt den enda människan i mitt liv som jag kan låta ta över kontrollen :)
Så, lära mig slappna av, lita på andra, lugna ner mig...Ja, det låter som en bra idé...
Men först så ska jag bara fixa, trixa, kolla, mecka och dona lite till....
skriven
Vi är samma då, kontrollfreak!
Det pratas till och med om mig på jobbet har jag fått höra. Jag ska ha kontroll på allt, inget får missas och inget får göras fel. Bryts ordningen blir allt konstigt, jag kan bli lätt sur eller få stress-symptom. Redan innan Daniels "fel" upptäcktes så var han en stor mittpunkt i allt kontrollerande, INGEN - utom Mattias fick hålla i honom, andra - även om de till o med hade 2-5 välmående barn - gav mig panikångest. Jag bröt ihop för minsta sätt jag tyckte de gjorde fel med honom på, hamnade snart hos en psykolog och innan det hela hann släppa blev det dax för vårdkarusellen, lämna honom i helt främmandes händer där de skulle göra saker med honom jag inte kunde styra över. Känns ibland som jag straffas för mitt kontrollbehov... Att var 6-9:e månad gå och röntga nacken och hoppas att inga förändringar skett. Att inte veta från dag till dag hur och om magen ska funka, den käraste gåvan jag fått - en av de 2 iaf - är ngt som på ett mkt jobbigt sätt aldrig kommer ge mig kontrollen...
Sorry allt mitt pladder, bara kände igen mig så väl i det du skrev ;) kramar!!