Sömn...
Jag har funderat mycket på varför jag är så ofantligt trött heeeela tiden, trots att vår lilla skrutta faktiskt nuförtiden sover mestadels hela natten.
Jag borde inte vara trött.
Hemma hos oss har vi ett upplägg som vi tycker fungerar bra, vi har arbetat fram en rutin som funkar.
(det måste man, annars blir man tokig)
Det lyder som följer:
På vardagarna, när sambon arbetar så går han upp med Tove på morgonen, allt från kl 5 och framåt,
väcker mig vid halv 7 innan han åker till jobbet.
Jag tar eventuella nattliga bestyr om de uppkommer, bl.a lägga på täcke, trösta, lägga tillbaka rätt i sängen(efter att hon snurrat och ligger på tvären) samt ge välling om det krävs.
Snittet är väl en till två gånger per natt.
Trots detta så somnar hon om väldigt lätt när jag varit och rättat till felet.
På helgerna har vi sagt att vi får varsin sovmorgon.
Då får den som har sovmorgonen ta nattliga bestyren.
So far so good, men varför är jag såååå trött, då?!
Jo, därför att JAG, endast jag, är den som vaknar vid VARJE tillfälle som det är dags för alla dessa aktiviteter, oavsett....Det är JAG som får väcka Törnrosa som ligger bredvid för att det är hans tur att gå upp....
Detta innebär att jag vaknar 1-2 ggr per natt, på vardagar är det bara att kliva upp.
På helgen vaknar jag för att få liv i M.
Samt att jag vaknar när det är morgon enligt Tove, vare sig det är min tur att gå upp eller inte.
Visst, jag behöver just inte kliva upp varje gång, vilket är M:s motivering, när jag gnäller,
MEN när jag väl vaknat till, ruskat liv i M, så slår det aldrig fel att jag är ofantligt kissnödig, strupen är torr som Sahara öknen, eller att jag helt enkelt hunnit bli klarvaken...
Somna om...det sker INTE på en sekund, inte....
Så...Min teori är alltså detta....Jag sover typ aldrig. Aldrig djupt. Aldrig länge.
Därför tänker jag sluta skämmas över att jag tar mig en liten tupplur bredvid min lilla prinsessa ngn gång då och då under dagarna...så det så.