Perspektiv & kontraster
Jag hade ofta svårt att hantera min inre stress, på jobbet och utanför.
Jag skulle vara överallt, tog på mig alldeles för många arbetsuppgifter som i slutändan bara blev halvdant gjorda.
Jag skulle vara så himla duktig, jämt.
Sen kom Tove och livet slog runt.
Stress fick en helt ny innerbörd.
Jag har utvecklat både ögon i nacken och ett sjätte sinne för att kunna ligga steget före hela tiden.
Att uppfostra ett barn, att finnas tillhands, att vara en bra förälder, att kunna njuta av stunden. Det är bara ett fåtal av de "arbetsuppgifter" man har som förälder.
Jag har nu återgått till arbetet efter mammaledigheten och visst, det är fortfarande mycket att göra, jag springer på väldigt många bollar, men jag gör det med ett lugn inombords. För jag fixar det. Stressen. Med ett leende tillochmed. Jag trivs med ett högt tempo, har alltid gjort. Viss stress kan jag tycka är bra.
Och jag har nu kommit till den punkten i mitt liv att jag inser att det "bara" är ett jobb. Ett jobb jag tycker mycket om, trivs med, men själva insikten i sig, gör att jag nu gör ett bättre jobb än innan. Jag jagar inte upp mig, jag tar tag i arbetsuppgifter med glädje och jag klappar mig sjäv på axeln när jag är klar.
För hur det än är, det viktigaste jobbet jag har, är att vara mamma. Mamma till Tove.
Och jag tänker djärvt påstå att det tuffaste jobbet av dom alla är ändå att vara förälder.
Det är inte bara min lilla bebis som vuxit och utvecklats enormt under det gångna året.
Jag är en helt annan människa nu. Iallafall inombords.